Trots att jag numera har ganska stor kontroll över hur mitt arbetsschema ser ut, så kommer det ändå tillfällen då jag jobbar även om jag helst skulle vilja vara med familjen.

Ett sådant tillfälle var nyligen, då Lovisa fick sitt livs första vaccination.

Emelie fick gå ensam med henne till sköterskan. Det är inte så skoj att se sitt glada barn plötsligt börja skrika av smärta och (troligen) förvåning. Emelie sade till mig efteråt att hon själv höll på att fälla några tårar.

Det gör ont, javisst, men det är ett nödvändigt ont. Trots vissa konspirationsteoretiska nötter (jag skulle kunna länka till hur många dåliga hemsidor som helst) så kvarstår faktum: Vaccinationer är i grunden någonting bra.

Ja, det gör oftast ont på de små. Ja, det finns bieffekter. Men det är bland annat tack vare vacciner som vi är så pass friska och fria från sjukdomar i dag jämfört med för hundra år sedan.

Nyligen läste jag en artikel på CNNs hemsida som gick ut på att föräldrar som vägrar att vaccinera sina barn borde betala en högre försäkringspremie. Ja, faktiskt! Det är som att vägra sätta bilbälten på sina barn.

Eller faktiskt ännu värre: Ju fler barn som inte får skydd mot olika smittor och sjukdomar, desto sämre blir den så kallade gruppimmuniteten – vilket gör att fler riskerar att smittas. Det är oansvarigt, inte bara mot sina egna barn utan även mot andras.

I den här första vaccinationen fick Lovisa skydd mot difteri, stelkramp, kikhosta, polio, Hemophius influensa typ B (som bland annat kan ge hjärnhinneinflammation) och pneumokocker. Det blev två sprutor, en i vardera låret.

Förutom sår (plåstret syns på bilden ovan) så märktes det inte så mycket på Lovisa att hon fått två sprutor. Den enda bieffekten vi märkte av var lite hosta under några dagar, men den kan lika gärna ha kommit någon annanstans ifrån. Nu när det har gått en liten tid, så är det mest en glad bebis. En mycket glad bebis!