You are here: Home / Archives for undersökning

Åtta månader

2011
Lämna en kommentar

Vår Lovisa hade hunnit fylla åtta månader, så det var dags att gå på ännu en kontroll på BVC.

Jag känner inte den minsta nervositet inför dessa undersökningar. Inte bara för att Lovisa tycks utvecklas normalt, utan också för att om det finns något problem i hennes utveckling så vill jag veta det. Ju snabbare jag (och framför allt sjukvården) vet om hennes eventuella problem, desto fortare kan man göra någonting åt dem. Därför hade jag gärna gått på undersökningar varje månad om det hade gått.

Just den här dagen var Lovisa inte helt pigg på besöket. Hon hade varit vaken ett bra tag efter senaste tuppluren, så hon blev mer och mer ”off”.

På bilden ovan försöker hon klara av hörseltestet på sitt eget sätt, med händerna. Hon kanske ville lära sig teckenspråk i stället?

Hörseltestet, ja… Där blev jag ganska förvånad. Förr användes något som kallas för Boel-testet. (Boel efter ”Blicken Orienterar Efter Ljudet”.) Tanken är att man pinglar med små bjällror för att se om barnet tittar åt rätt håll, det vill säga efter ljudet. Men metoden är inte helt tillfredsställande. En dansk utvärdering visade för ett antal år sedan att testet innehöll stora brister. Barn som hade hörselskador upptäcktes inte, medan barn med bra hörsel felaktigt antogs ha hörselskador.

Mycket hänger tydligen på hur erfaren och kunnig personen som utför testet är. Fast i stället för Boel-testet skulle vi svara på ett antal frågor som BVC-sköterskan läste upp. Till exempel: ”Tycks hon höra bra?”

Det var bland det dummaste jag har varit med om hittills inom sjukvården. Så eftersom Boel-testet inte fungerar så bra, så skippar vi helt testerna och frågar i stället föräldrarna om vad de tror..?! Tack, jag har inget emot att ansvar ges till föräldrar och att de får bli mer delaktiga, men vissa saker måste ändå sjukvården ordna ordentliga rutiner och undersökningar kring. Jag kan mycket väl föreställa mig flera scenarier där ett barns hörselproblem inte uppmärksammas förrän långt senare, kanske för att föräldrarna inte har uppmärksammat det hela eller för att de helt enkelt ”inte vill se” att deras barn har problem.

Skönt nog fick Lovisa åtminstone en hörselkontroll tidigare, faktiskt bara några dagar efter att hon föddes: OAE, otoakustiska emissioner. Region Skåne tillhör de landsting som utför detta på nyfödda, vilket vi tackar särskilt för.

I övrigt skulle man även se om hon kunde följa saker med blicken och sitta upp själv. Inga problem där, förutom att hon var så trött mot slutet att hon bara stirrade framför sig. Hon somnade strax efter besöket.

En lite oroväckande sak upptäcktes dock: Hon hade stannat till i växten.

Det kan ju ha varit pappas dåliga gener som börjat slå till (vi hoppas båda att hon ska få mammas gener på det området), men det kan också ha varit att de tidigare mätningarna varit felaktiga. Det är ju inte helt enkelt att mäta en sådan liten krabat som gärna kränger och rör sig hela tiden.

BVC-sköterskan tyckte dock att det var bäst att vi kom på återbesök enkom för detta – för säkerhets skull. Det skulle komma en barnläkare på besök om några veckor, så hon bokade in oss hos honom.

—

Och eftersom detta inlägg inte kom ut innan det besöket gjordes, så har vi redan facit:

Lovisa hade plötsligt vuxit drygt två centimeter på två veckor..! Ganska otroligt, men vi mätte på flera bäddar och de visade alla samma sak.

Det händer förstås att barn tillfälligt stannar av i utvecklingen på något område och sedan sätter fart igen, men vi undrar fortfarande om det var så eller om det var någon mätning som var felaktig trots allt.

Hur som helst så äter hon bra och hon går upp som hon ska i vikt, så vi hoppas att det fortsätter att gå lika bra.

Filed Under: Bloggen Tagged With: , ,

När mamma åkte till sjukhuset

2011
Lämna en kommentar

Jag ska inte skriva ”det hände utan förvarning”, för de flesta dramatiska saker händer ju utan att man får någon förvarning.

Jag skulle upp och jobba tidigt dagen efter och hade därför lagt mig i hyfsad tid. Framåt 23-tiden blev jag väckt av Emelie, som hade jätteont i magen. Riktigt, riktigt ont.

Vi gick ut i vardagsrummet för att inte väcka den sött sussande Lovisa. Vad göra? Det kändes som tusen knivar i magen, sade Emelie.

Vi bestämde oss för att ringa Sjukvårdsrådgivningen. Samtidigt försökte jag att googla fram vad det kunde vara. Allt möjligt, visade det sig… Så klart.

Antingen var det väldigt populärt att ringa Sjukvårdsrådgivningen sent en söndagskväll eller så fanns det bara en person som svarade, för könumret sjönk ytterst sakta. Till slut kände Emelie att det var bäst att ringa 112, vilket jag gjorde. Jag fick tala med en sjuksköterska (eller något liknande) som efter att ha pratat med Emelie själv bestämde sig för att skicka en ambulans. Först och främst för att göra en kontroll, men med den extra möjligheten att ta henne till sjukhuset.

En 10-15 minuter senare dök två killar upp och jag släppte in dem nere vid porten. Jag vet inte om de hade förväntat sig att hamna i ett bakhåll, men jag var tvungen att gå in först i lägenheten och sedan gå före in till vardagsrummet där Emelie låg och led på soffan.

Ett antal undersökningar senare kunde de inte säga mer än att hon hade feber och väldigt ont i magen, men de kunde inte på plats säga säkert vad det kunde vara. Blindtarmen? Graviditet? Extra svår mensvärk? De erbjöd Emelie att följa med upp till sjukhuset, vilket hon gjorde.

Ett par timmar senare kom hon tillbaka och fick några timmars sömn. Hon skulle upp till sjukhuset igen tidigt för att ta prover, vilket hon gjorde. Samtidigt hade jag ringt till jobbet och sagt att jag inte kunde komma. Inga problem med det. Skönt. I stället tog jag hand om Lovisa, som fick börja dagen med att vara utan mamma.

Emelie blev så småningom inlagd på sjukhuset, så jag och Lovisa gick upp och hälsade på. Det kändes lite… udda att se sin sambo och sitt barns mamma sitta med ett id-armband i en sjuksal. Sist hon var i den positionen, så hade Lovisa precis kommit till världen. Den här gången var det inte en lika rolig anledning.

Det togs en massa prover på henne, men inget som sade så mycket. Smärtan i magen hade i alla fall försvunnit rätt mycket, så nu handlade det mest om att fördriva tiden och hoppas att läkarna skulle komma fram till något konkret – och ofarligt.

Så småningom fick mamma komma hem igen, till pappas och Lovisas stora förtjusning! Utan att någon visste vad som egentligen orsakade smärtan, men också utan smärtan i sig. Vi fick så småningom tips på att det kunde röra sig om körtelbuk.

Det är hur som helst skönt att Emelie kunde komma hem igen så pass snabbt. Även om det gick rätt bra att ha hand om Lovisa på heltid, så handlar det inte bara om att ”ta hand om”. Det handlar om kärlek också. Och den delar vi helst så mycket vi kan, för ju fler som delar desto större blir den!

Filed Under: Bloggen Tagged With: ,

BVC-undersökning

2010
2 kommentarer

Idag var det dags för lillan att undersökas igen. Fast bara längd och vikt.

Förra veckan (vilket jag glömde att blogga om då) var det dags för den första undersökningen att utföras av vår BVC-sköterska. Då kom hon faktiskt hem till oss, vilket vi tyckte kändes väldigt lyxigt.

Fast vi hade lite i bakhuvudet att hon kanske kom hem till oss inte så mycket för vår skull, utan mer för att samtidigt kunna kolla upp hur vi hade det. Låg det kanyler på golvet? Fick barnet en ordentlig sovplats? Fanns det rabiessmittade husdjur? Tja, ni vet, sådant som syns om det plötsligt kommer folk på besök och man inte har hunnit städa.

Min mamma berättade för mig att så gjorde man förr i tiden; ”staten” kom hem till nyblivna föräldrar för att kolla att hemmet inte var en sanitär olägenhet. Man kollade upp hur man skötte om barnet. Lite sådant. Det var ordning och reda på 1970-talet.

2010-talets hembesök var mer av fikakaraktär. Givetvis väga och mäta, men annars var det mycket sitta ner och prata. Jag jobbade den dagen, så jag hann bara uppleva en tio minuter mot slutet tråkigt nog. Att BVC-sköterskan kom hem berodde (vad jag förstod i alla fall) på att det var skönast för föräldrarna att, så här tidigt i barnets liv, inte behöva ta sig hemifrån utan att detta första möte kunde ske i trygg hemmiljö. Lite lyx var det allt ändå.

Men den här veckan utnyttjar jag en del av mina ”tio pappadagar”, så nu kunde jag följa med till vårdcentralen.

Den stora frågan idag var om Lovisa hade gått upp i vikt och i så fall med hur mycket.

När PKU-provet gjordes på Lovisa, så hade hon gått ner runt tio procent av sin födelsevikt. Det är fullt normalt att spädbarn gör det så nära inpå förlossningen. Men när BVC-sköterskan vägde henne i förra veckan, så hade Lovisa knappt gått upp någonting alls. I varje fall inte så mycket som hon borde ha gått upp. Tydligen hade Lovisa varit dåligt på att samarbeta när hon skulle vägas, så hennes sprattlande kan ju ha gjort att resultatet inte blev helt tydligt. Emelie blev i varje fall ordinerad att väcka Lovisa varannan timme på dagen för att amma henne. Allt för att få i henne massor av föda.

Lovisa tycks ha hört vad som sades, för hon har självmant vaknat ungefär så ofta sedan dess.

Jodå, den ”extra” amningen hade fungerat. Hon hade gått upp massor i vikt och låg nu perfekt på ”viktkurvan” som ni kan se på bilden ovan. Skönt! Dessutom hade hon blivit längre.

Vikten ligger nu på 4.110 gram och längden på 53 centimeter. Huvudet har blivit en centimeter större och har nu en omkrets på 37 centimeter.

Allt detta skrivs in i ”Barnets hälsobok”, en bok vi fick av BVC-sköterskan och som påminner om en underhållsbok till en bil. Det saknas bara miltal och vilka serviceåtgärder som har gjorts.

Lovisa passade på att kissa på pappas fingrar när jag skulle klä på henne igen. Tänk, hon är inte ens tre veckor gammal och har redan gjort sig förtjänt av indragen veckopeng. Haha!

Filed Under: Bloggen Tagged With: ,

PKU-prov

2010
Lämna en kommentar

De två första nätterna hemma förflöt ungefär som man hade förväntat sig: Med väldigt lite sömn.

Första natten, mellan söndag och måndag, kändes som ett mandomsprov. Trött och hungrig tvingades man genomlida ett gällt barnskrik som gick genom märg och ben.

Ja, genomlida. Jag hade inställningen långt innan jag blev pappa och jag upprepar det nu: Varför måste spädbarn skrika? Varför har de ”begåvats” med detta, för mig åtminstone, högst antisociala beteende?

För att de behöver uppmärksamhet?

Okej, jag köper det. Men jämför med hundvalpar eller kattungar. De gnyr och gnäller, väldigt gulligt dessutom. Ens hjärta brister ju vid blotta åsynen av en liten, hjälplös kattunge som säger ”miiiiaauuuu, miiiiaauuuu”. Man kan inte låta bli att gå fram och försöka hjälpa.

När det gäller spädbarn, så är det snarare trumhinnorna som brister. Den första reaktionen är inte att gå fram och hjälpa, utan snarare att ta sig bort från oljudet. Det finns ingenting gulligt med barnskrik vad mig beträffar.

Däremot så går jag givetvis emot mina instinkter och hjälper mitt lilla barn med vad det nu kan vara. Förutom att ge bröst, för mina man boobs fungerar inte riktigt på det viset.

Nej, snälla naturen, se till att även mänskliga nyfödda får ett gulligare sätt att meddela att de behöver hjälp och uppmärksamhet.

Det fanns en familjemedlem, vars reaktion vi var väldigt spända på att få se: Felicia.

Hon reagerade ungefär som om vi hade tagit ett främmande djur med hem – vilket vi ur hennes synpunkt egentligen hade gjort. Det lät konstigt, luktade konstigt… Bäst att gömma sig!

När nu två dagar har gått, så fortsätter hennes misstänksamhet. Se bara på hennes reaktion på bilden ovan, när hon ligger i sin korg och stirrar ut mot köket där Emelie går runt och håller Lovisa.

Men hon börjar att vänja sig. Hon springer inte längre iväg när Lovisa kommer i närheten (om hon inte kommer väldigt nära) och hon vågar närma sig mer och mer.

Lovisa är å sin sida ganska ointresserad av Felicia. Hennes syn är ju inte den bästa (läste någonstans att spädbarn ser skarpt ungefär 30 centimeter framför sig) och nu är det mest sömn och mat som hör till intressena. Däremot är vi glada över att hon ännu inte uppvisar några allergisymptom, vilket vi är mest oroade för i den relationen.

Idag, drygt två dygn efter födseln, var det dags för PKU-provet – som vi besökte familje-BB för. Man letar efter fem ovanliga sjukdomar. Dessutom sparas resultatet i det så kallade PKU-registret, som man kan ta sig ur om man är konspiratoriskt lagd.

Men innan dess skulle Lovisas hörsel testas, som ni kan se på bilden ovan.

Jag trodde att hörseltestet gick ut på att se om hon visade någon reaktion på ett plötsligt och/eller högt ljud, men så var inte fallet. I stället handlade det om att skicka in ett ljud (ett ganska brusigt sådant; vi fick provlyssna) som, om hörseln uppfyller kriterierna, ska ”studsa tillbaka” från örat (trumhinnan skulle jag tro).

Vi blev informerade i förväg om att det inte var säkert att testet skulle bli positivt, för nyfödda har oftast lite fett och annat i hörselgången. Men vi fick faktiskt grön signal på båda öronen. Skönt.

Däremot blev vi ”underkända” på nästa steg: Har Lovisa kissat någonting?

Bajsat tjära har hon gjort i massor, men vi kunde inte påminna oss om att vi hade sett någon urin. Den kan ha blandat sig med avföringen eller så har den varit genomskinlig och vi har missat att se den i blöjan.

Hur som helst var detta inte bra. Spädbarn ska ha kissat någonting efter två levnadsdygn, så barnmorskan fick ringa en barnläkare för att höra hur vi skulle gå till väga. Det blev till att gå upp till sjukhuset och perinatalavdelningen för en närmare undersökning.

Efter lite väntan kom barnläkaren, som visade sig vara samme man som hade undersökt Lovisa morgonen efter förlossningen. Han var väldigt trevlig och informativ och hade ett lättsamt sätt.

Han kunde inte säga säkert att det inte var något fel på Lovisas urinsystem, men han trodde till 99,9 procent att vi helt enkelt hade missat att se urinen. Det är ju inte precis att man känner efter i blöjan… Hon reagerade inte nämnvärt på hans klämmande och tryckande på mage och underliv, vilket hon borde ha gjort om hon haft en spänd urinblåsa.

Men han ville inte släppa möjligheten heller. Vi var helt enkelt tvungna att veta säkert. Så lösningen blev att vi fick ett par specialblöjor, där en rand mitt på blöjan indikerar om det förekommer urin.

Sedan ner igen till familje-BB, där vi så slutligen skulle ta det där PKU-provet.

Men det var inte heller lätt… Spädbarn har väldigt små blodådror, så det är svårt att komma åt dessa med en kanyl.

Barnmorskan kom åt en ”stor” blodådra på vänsterhanden, men lyckades bara få ut några få droppar blod. Så det blev ett försök på högerhanden i stället i en mycket mindre blodådra, men som å andra sidan gav så mycket blod att hon knappt fick stopp på blodflödet. Hahaha!

Här hjälpte Emelie till genom att trösta Lovisa med en sockerlösning som hon droppade i munnen under provtagningen.

Fast Lovisa var faktiskt ganska samarbetsvillig. Det såg ut att göra ganska ont, med tanke på hur hårt hennes lilla hand böjdes och den tjocka nålen som stacks in, men hon gav knappt något ljud ifrån sig. Duktig tös!

Så småningom var samtliga papperscirklar helt ifyllda med blod och vi kunde gå hem och äta en försenad lunch.

Nu får vi vänta på provresultatet. Om allt är okej, så hör vi ingenting – så vi hoppas slippa några telefonsamtal i det ärendet.

Filed Under: Bloggen Tagged With: , ,

Hemkomst

2010
Lämna en kommentar

Det blev faktiskt lite sömn i vårt rum på familje-BB, denna första natt efter förlossningen.

Strax efter ett på natten kom mycket riktigt den där sköterskan/barnmorskan och kollade upp Lovisa, då det alltså hade gått sex timmar sedan förlossningen.

Hon kom även klockan sex på morgonen. Då var Lovisa ganska aktiv och skrek och hade sig. Hon visade oss hur vi kunde hålla henne på bästa sätt, inte minst i början nu när Lovisa fortfarande har en del fostervatten i lungorna.

Vid ett tillfälle som hon höll henne, så blev Lovisa alldeles blå i ansiktet. Hon slutade andas..! Ganska snart kom dock andningen igång igen efter att ytterligare lite vatten och snor kommit upp. Både jag och Emelie hoppades slippa uppleva något sådan igen.

Annars verkade Lovisa vara en väldigt snäll liten flicka utan andningsproblem. Hon sov mest. När hon väl var vaken, så kikade hon fram bakom trötta ögonlock (som jag tycker är ganska lika Jabba the Hutts ögonlock, haha!).

Redan så här tidigt började våra (eller snarare Emelies) försök med att amma. Det hade varit jätteskönt om amningen kunde komma igång och fungera som den ska, för då har vi närmast obegränsad tillgång till barnmat de närmaste månaderna. För att inte nämna att det är en mycket nyttig och naturlig mat för ett litet pyre.

Frukost fanns att hämta ute i den gemensamma matsalen, men vi hoppade över den. Vi var inte särskilt hungriga. Mest trötta – och nyfikna på hur vårt barn lät och rörde sig.

Vi passade även på att kolla mejlen och se om det kommit några reaktioner på vårt tillkännagivande under gårdagskvällen. Det hade det i massor! Tack alla för de snälla orden!

Bilden ovan känns väldigt 2010 för mig. Nyfödd bebis ligger och nannar, samtidigt som pappa fotograferar och mamma ligger och uppdaterar Facebook på en iPad. Undrar hur lång tid det tar innan den bilden känns väldigt gammal?

Vi upptäckte att vi hade fått in Lovisa på ”Webbisar”, Helsingborgs lasaretts hemsida där bild och information om nyfödda publiceras. Men det stämde inte riktigt…

Först och främst stod det ”Flicka Andersson” i stället för ”Lovisa Andersson”. Emelie, som fyllde i formuläret, hade inte sett att det stod ”förnamn” någonstans, så hon hade aldrig fått för sig att skriva Lovisa.

Men märkligast av allt var att det stod ”Syskon: Neo”..?! Va? Var hade de fått detta ifrån?

Emelie antog att det var en feltolkning från den som skrivit in uppgifterna från formuläret. På frågan om syskon hade hon svarat ”Nej”, men det hade uppenbarligen tolkats som ”Neo”.

Vi får väl ändra så småningom.

Vi började fundera på hur vi skulle ta oss hem. Vi hade ju fortfarande ingen bilbarnstol med oss. Om jag ändå skulle hem för att hämta den, så kunde jag lika gärna ställa bilen och i stället ta barnvagnen och gå upp med den. Så det gjorde jag.

Jag kom precis i tid till att barnläkaren hade kommit för att undersöka Lovisa:

Det var en ganska omild behandling, men det var för ett gott syfte. Bland annat för att se att armar och ben böjde sig som de skulle.

Jag kom in mitt i undersökningen så jag vet inte allt som kollades, men hon ”godkändes” i alla fall.

Därefter var det dags för lunch. Kalkonschnitzel med potatis och sås. En väldigt god måltid, måste jag säga, med tanke på hur dåligt rykte sjukhusmat brukar ha.

Det enda tråkiga var vårt matsällskap. En grupp med vuxna och mindre barn kom in mitt i lunch för att äta – och där faktiskt de vuxna var de som förde det mesta oväsendet. Å andra sidan var detta ett bra test på hur känslig Lovisa var för höga och plötsliga ljud. Hon låg och sov genom hela lunchen och ryckte bara till lite när det stökades som mest. Lovande inför framtiden.

Därefter gick vi till rummet, packade och lämnade sedan över nycklarna till personalen.

Det blev en långsam promenad hem genom ett dimmigt och småkyligt Helsingborg. Hösten har börjat komma på allvar. Och nu börjar det stora allvaret för oss.

Filed Under: Bloggen Tagged With: , ,

Vägen till förlossningen

2010
Lämna en kommentar

(I stället för att göra flera inlägg i samma ämne, gjorde jag ett inlägg som jag sedan uppdaterade efterhand. Detta handlar alltså om vägen från stunden då vattnet gick till förlossningen började.)

Dag 1 – Fredag 8 oktober

04.50

Jag hade vaknat till och sett att klockan var 04.47. Felicia var vaken och klöste lite på sängen, så det var nog därför jag hade vaknat. Först var hon på Emelies sida och höll på och sedan på min. Hon vet att det finns lådor under sängen och eftersom hon aldrig har fått vara i dessa, så blir hon ibland lite frustrerad och vill in eller under.

Vi försökte få katten att komma och lägga sig mellan oss, så vi kunde lugna ner henne och i stället få henne att gosa. Emelie reste sig upp för att ta henne, men stelnade till. Hon berättade efteråt att det var som om något hade ”knäppt till” i magen. Hon kände att det var fuktigt i sängen. ”Det där är nog ingen vanlig flytning”, tänkte hon.

Hon steg upp och stod vid kortändan av sängen. Hon verkade väldigt konstig, så jag undrade vad som stod på. ”Jan, jag tror att vattnet gick..!”

In på toaletten, där det sedan flödade fritt. Jag tände i sovrummet och började torka upp. Det var inte jättemycket, mest en massa droppar lite här och var, och det var i princip helt genomskinligt.

Emelie sade att hon kände en del värkar. Hon beskrev det som ”vanlig mensvärk”. De kom med några minuters mellanrum.

Vi var båda två väldigt lugna. Ingen stress, ingen panik. Däremot blev det en del googlande förstås, mest för att kolla om vi hade missat något. Det verkade vara lugnt, precis som vi trodde. Så länge inte vattnet var missfärgat (särskilt inte grönt eller brunt) och värkarna inte var värre, så var det ingen fara på taket.

05.25

En dryg halvtimme efter det blöta uppvaknandet, bestämde vi oss för att ringa till förlossningen uppe på lasarettet i Helsingborg. Det var Emelie som fick ringa, trots att hon fortfarande satt på toaletten eftersom vattnet fortsatte att rinna så smått..! Men hon kunde ju bäst själv svara frågorna.

Resultatet blev det förväntade: Vi behövde inte komma upp direkt. Faktiskt fick vi en besökstid först klockan halv tolv. Om inte läget ändrades innan dess, så var det många timmar kvar innan de ”ville” ta emot oss.

Så småningom blev det riktigt jobbigt att sitta på toalettstolen hela tiden. Jag föreslog att hon skulle försöka ligga ner i sängen, även om det fortfarande kom lite vatten hela tiden.

Jag tog en plastad frotté som vi egentligen skulle ha i vaggan och lade i sängen och sedan en tjock handduk ovanpå den. Sedan kom Emelie stapplandes ut från toaletten med en annan tjock handduk mellan benen och lade sig. Inte så roligt eller lätt när man inte kan hålla tätt.

07.30

Några timmar senare hade åtminstone jag fått lite sömn. Emelie trodde att hon kanske hade sovit lite också.

Fortfarande kom det ut lite vatten – och värkarna kändes av med hyfsat jämna mellanrum. Fortfarande inte särskilt intensiva, men de kom med mellan 6 och 8 minuters mellanrum.

Vi bestämde oss för att äta frukost. Lika bra att få i sig energi medan man kan.

Jag tog upp beställningen från Emelie (flingor och mackor) och kom sedan in med en bricka, så att vi kunde äta i sängen. Katten var också med och åt. Det går inte att hålla henne undan när vi har gott kalkonpålägg, så det var självklart att hon också skulle ha lite frukost på sängen.

11.20

Vi har visserligen väldigt nära till lasarettet, men Emelie kände inte att hon kunde gå. Inte för att hon hade så mycket värkar, utan mest för att det fortfarande kom ut vatten. I stället hämtade jag vår lånebil som jag körde fram till porten för att hon skulle gå så kort bit som möjligt.

12.13

Vi var på plats på rätt avdelning vid den utsatta tiden (11.30), men vi hade redan i morse fått veta att det kunde ta tid innan vi fick hjälp. Det stämde, för det tog nästan trekvart innan vår barnmorska dök upp.

Nåväl, in i ett undersökningsrum, där Emelie blev uppkopplad till en apparat som skulle mäta både barnets hjärtslag och (tror jag) värkarna.

12.50

Drygt 20 minuter senare kom barnmorskan tillbaka, tittade på datautskriften och konstaterade att det inte var någon förlossning nära förestående. Efter en titt på hur vattnet såg ut blev vi ”utskrivna”.

Tillbaka hem för att fortsätta vänta. Nu var tanken att vi – om inget särskilt inträffade – skulle vara hemma och inte höra av oss förrän på lördagsmorgonen.

18.30

Under dagen hade jag varit ute för att handla lite mjölk och hämta ut två paket. Annars höll vi oss mest stilla inne i lägenheten. Vid halv sju på kvällen lagade vi varsin omelett och bänkade oss sedan framför tv:n. I måndags hade vi av någon anledning missat Ullared på Kanal 5, men det gick lyckligtvis i repris denna afton.

Dag 2 – Lördag 9 oktober

03.30

För en gångs skull hördes det ljud från grannen när vi hade gått och lagt oss. Här är väldigt lugnt och tyst för det allra mesta (konstigt nog med tanke på hur centralt vi bor), men nu verkade grannen ovanpå ha besök. Det var många gapskratt, men inte värre än så.

Vi somnade ändå så småningom, men tidigt på morgonen vaknade Emelie och hade ont. Förmodligen förvärkar, för de var hyfsat intensiva och kom med ungefär 6-10 minuters mellanrum.

06.27

Efter drygt två timmar med återkommande värkar, bestämde vi oss för att ringa till förlossningen. Ännu var det inte tid att komma upp. Först skulle vi kolla så att det verkligen var ”riktiga” värkar och inte bara förvärkar. Detta skulle Emelie göra genom att duscha varmt i minst en halvtimme..! Om det var förvärkar skulle dessa försvinna under duschen, annars inte.

Emelie tyckte att det vore taskigt mot våra grannar om hon skulle stå och duscha i en halvtimme så pass tidigt en lördagsmorgon, så hon ville avvakta.

08.30

Strax efter sju tyckte vi båda att det var okej att duscha, så vi passade på att duscha båda två. Det hjälpte inte mot värkarna, så efter en snabb frukost (gäller ju att ha energi) hämtade jag bilen och så körde vi upp till lasarettet.

Entrén till förlossningsavdelningen var stängd, så vi fick ringa på porttelefonen. När vi långt om länge fick svar, bidrog Emelie med ett av sina många roliga citat: ”Hej, vi vill… ehm, vi vill komma in.” Haha! Du är så go, Emelie! Men det fungerade utan tvekan.

09.24

Vi blev mottagna av en sköterska (tror hon var barnmorska, även om jag inte kollade på hennes bricka), som visade in oss i ett undersökningsrum. Samma mätinstrument på magen igen och så ligga och vänta.

Den här gången skulle Emelie ligga på sidan, vilket inte alls var särskilt skönt. Värkarna kom med runt sju minuters mellanrum och de kändes riktigt ordentligt. Jag såg hur hon led.

Efter en 20-25 minuter kom sköterskan tillbaka för att se hur det hade gått. Jag var nästan beredd på att Emelie skulle bli inlagd. Så blev det dock inte. Värkarna var varken tillräckligt starka eller täta för att det skulle röra sig om ”riktiga” värkar. Vi fick rådet att åka hem igen. Så det gjorde vi.

13.30

Väl hemma blev det inte så mycket vila. Försök till vila, men för Emelie blev det mest smärta. 3-8 minuters mellanrum och rejält ont.

Jag passade på att gå iväg och handla lite mjölk, grädde och våffelmix. Det fick bli vår lunch. Men av sex gräddade våfflor fick jag äta fem. Emelie kunde bara äta en enda.

Vi försökte att tänka bort smärtan genom att titta på tv, men det hjälpte inte så mycket. Till slut blev det så illa att Emelie gick tillbaka in i sovrummet och bad mig att ringa till förlossningen. De hälsade att vi var väldigt välkomna, men att Emelie ändå kunde försöka att duscha länge i varmt vatten. Emelie tittade lite uppgivet på mig när jag sade det, men hon gick ändå och ställde sig i duschen.

17.50

Den varma duschen hjälpte, men ju längre tiden gick desto mer kraftfull blev smärtan.

Emelie fasade inför varje värk. De kom fortfarande med 3 till 8 minuters mellanrum. De som kom med relativt mellanrum var oftast mildare, medan de längre verkade ha samlat på sig ”smärtenergi”. Under dessa var hon nästan inte kontaktbar.

Efter nästan en timmes värkar som var otroligt starka, bestämde vi oss för att åka upp till förlossningen. Nu var hon närmast tvungen att få någon form av smärtlindring.

Emelie orkade inte ta på sig några byxor utan virade en handduk runt underkroppen innan hon steg in i bilen som jag åter hade hämtat. Upp till lasarettet och en regelvidrig parkering så nära ingången jag kunde komma. På vägen till förlossningsavdelningen fick vi stanna 3-4 gånger medan Emelie fick värkar.

Vi visades direkt in på ett rum där en barnmorska och en undersköterska genast började undersöka henne. På med CTG-utrustning och sedan en mer… visuell besiktning.

Fostret verkade må alldeles utmärkt. Jag tänkte då gå ner och parkera bilen lite bättre, men då blev jag stoppad av barnmorskan. ”Det hinner du inte”, sade hon. Vaaa..?!

Förklaringen var enkel: Emelie var på väg att föda inom kort.

Filed Under: Bloggen Tagged With: , , , , ,

En undersökning som alla andra… eller?

2010
Lämna en kommentar

Jag minns inte hur många besök hos barnmorskan som vi har varit på nu, men det är ett antal. Och under samtliga dessa har det alltid varit samma besked: ”Allt ser normalt ut.”

Det har känts tryggt. Visserligen har varken jag eller Emelie några större eller allvarligare sjukdomar inom våra respektive familjer (vad vi känner till), men en graviditet är ju en komplicerad process. Mycket händer längs med vägen. Och ännu mer kan hända.

Den här måndagsmorgonen var vi inbokade på ännu ett besök. Ju närmare förlossningsdagen vi kommer, desto tätare sker kontrollerna.

Det är ungefär samma saker som kollas varje gång: Puls, blodtryck, fostrets hjärtslag, fostrets storlek – och en kontroll av att vi inte har börjat knarka. (Det sista är inget som det frågas om rakt ut, men det känns som om det – tillsammans med rökning och alkohol – är saker som vården håller ett litet öga på. Helt rätt.)

Allt såg dock inte normalt ut den här gången…

Fostret verkade inte riktigt ligga i den ställning som barnmorskan hade velat för att göra en optimal undersökning. Efter mätningen av fostrets storlek, så konstaterade barnmorskan att hon inte verkade ha växt så mycket alls.

”Inget att oroa sig för”, intygade barnmorskan. Sådant här händer. ”Vi får helt enkelt göra en ny mätning nästa vecka. Och om fostret då fortfarande inte har växt så mycket, så får ni en remiss till förlossningen.”

Ingenting farligt… eller hur?

Vi var inte särskilt oroliga när vi lämnade barnmorskan. Vi intalade oss själva att vi ju inte kunde få högsta betyg varje gång. Vi har legat exakt på ”kurvan” hela tiden och att det inte blev så nu, kan ju bero på att det var svårare att mäta rätt när fostret låg lite snett.

Men ändå… man börjar ju tänka.

Filed Under: Bloggen Tagged With: , ,