skogen – Rymdfrost

Det finns en sak jag gillar mer än skogar. Skogar som har höjdskillnad.

Skog med berg är allra bäst, som när jag besökte Schweiz hösten 2006:

Här i Skåne får vi förstås nöja oss med något lägre saker. Men Skåne är inte direkt platt för den sakens skull.

Ett av våra många vackra områden, och ett som är lite backigt, är Söderåsens nationalpark.

Man kan komma in på området från flera håll, men vi brukar komma via Skäralid. Där möts man först av den vackra sjön (som tydligen heter Skärdammen och därmed borde betraktas som en damm), som denna dag låg blank som en spegel. Bara tillfälligt, men det räckte för ett bra fotografi.

Vår plan (eller åtminstone min) var att gå en riktigt lång runda. Ta sikte på en av vandringslederna och sedan försöka att ta oss runt.

Första biten är väldigt lätt, för då går man längs med sjön (eller förlåt, dammen). Den är rullstolsanpassad, vilket även är perfekt för barnvagnar.

Lovisa, som slapp gå, var på hugget denna dag och kikade nyfiken på allting. Hon har redan lärt sig att man ska titta glatt in i pappas kamera.

När den anpassade stigen var slut, blev det till att förlita sig på det som fanns.

Det var bitvis inte särskilt mycket. Vi var väldigt glada att vi hade en trehjulad barnvagn, för ibland krävdes det att man bara körde på framhjulet. Vid andra tillfällen fick vi bära både barnvagn och Lovisa eftersom det inte gick att komma fram annars.

Vi gick därför inte hela den långa runda som jag hade tänkt mig, utan tog en liten genväg. Vi får vänta med längre turer tills Lovisa kan gå själv (och gå långt!).

Slitna och svettiga pustade vi ut med oväntat god (och ekologisk) mat på Skäralids restaurang vid sjön. Dammen, menar jag.

En bra dag!

Både jag och Emelie hade jobbat igår lördag (jag kom inte hem förrän vid 02.20 i natt), så söndagen var vikt åt mindre ansträngande aktiviteter. Svampplockning på Söderåsen räknades tydligen dit, för vi och mina blivande svärföräldrar hade pratat om att göra detta och söndagen passade bra.

Nu är det bara så att jag inte äter svamp. Jag gillar inte utseendet, inte smaken och inte svampars ursprung.

Svamp är för mig någonting som växer på kalla, fuktiga och mörka ställen. Det växer mellan tårna och… på andra ställen. De bryter ned döda växter och djur. Att folk alls kan äta svamp med detta i åtanke är för mig en gåta. Jag menar… Hade jag hittat mögelsvampar i min ost, så hade jag ju inte direkt ätit den. Bluärk.

Men visst, svampar kan åtminstone vara roliga att titta på. Det finns många olika sorter och den ena är märkligare än den andra.

Vi har varit ute på svampjakt förr, ungefär i samma område som idag, men då har det varit väldigt ont om ”varelserna”. Fast idag blev det om inte jackpot så åtminstone fler än jag hade trott.

Jag får skryta lite med att jag faktiskt var den som hittade flest och störst svampar. Se bara på den som Emelie håller på bilden nedan:

Detta är tydligen en karljohansvamp eller stensopp som den också heter.

Wikipedia har följande notis om svampens namn:

Stensopp fick namnet karljohan efter kung Karl XIV Johan. Då den nye franske kungen kom till Sverige så lär han vid en genomgång fått veta att det rådde brist på mat i landet. Då han nyligen rest genom landet hade han sett den rikliga mängden av stensopp, varvid han på franska utbrast att folket kunde äta stensopp. Därefter anammades benämningen karljohan på svampen.

Ingen aning om detta stämmer, men det låter åtminstone plausibelt.

Vädret var perfekt för en skogspromenad. Lagom varmt, solsken, i princip ingen vind.

Det som gav smolk i bägaren (eller svamp i maten, som jag brukar säga) var dock, som vanligt, människodåd:

Samvetslösa personer som slänger färgburkar och sopsäckar med okänt innehåll – rakt ut i naturen. Skamligt.

Det tragiska är att man faktiskt får slänga rätt mycket på soptipparna/återvinningsgårdarna utan kostnad. Men det kanske är roligare att köra ut i skogen mitt i natten och dumpa sitt skit?

Vi lyckades nästan fylla vår påse med svamp. Vi lät bli den som är på bilden ovan, för den såg inte särskilt trevlig ut. Det rann någon vit saft från den. Säkert inget nyttigt.

Som belöning åkte vi till Mölle och åt varsin glass i solskenet. Senare på kvällen åt vi allesammans laxpudding, från ett recept av Ernst Kirchsteiger som Emelie hade hittat.

Fantastiskt gott! Men det var för mycket vätska i förhållande till antalet ägg. Äggstanningen ville inte riktigt… stanna. Vi ska mejla Ernst och be honom rätta receptet.