Jag ska inte skriva ”det hände utan förvarning”, för de flesta dramatiska saker händer ju utan att man får någon förvarning.
Jag skulle upp och jobba tidigt dagen efter och hade därför lagt mig i hyfsad tid. Framåt 23-tiden blev jag väckt av Emelie, som hade jätteont i magen. Riktigt, riktigt ont.
Vi gick ut i vardagsrummet för att inte väcka den sött sussande Lovisa. Vad göra? Det kändes som tusen knivar i magen, sade Emelie.
Vi bestämde oss för att ringa Sjukvårdsrådgivningen. Samtidigt försökte jag att googla fram vad det kunde vara. Allt möjligt, visade det sig… Så klart.
Antingen var det väldigt populärt att ringa Sjukvårdsrådgivningen sent en söndagskväll eller så fanns det bara en person som svarade, för könumret sjönk ytterst sakta. Till slut kände Emelie att det var bäst att ringa 112, vilket jag gjorde. Jag fick tala med en sjuksköterska (eller något liknande) som efter att ha pratat med Emelie själv bestämde sig för att skicka en ambulans. Först och främst för att göra en kontroll, men med den extra möjligheten att ta henne till sjukhuset.
En 10-15 minuter senare dök två killar upp och jag släppte in dem nere vid porten. Jag vet inte om de hade förväntat sig att hamna i ett bakhåll, men jag var tvungen att gå in först i lägenheten och sedan gå före in till vardagsrummet där Emelie låg och led på soffan.
Ett antal undersökningar senare kunde de inte säga mer än att hon hade feber och väldigt ont i magen, men de kunde inte på plats säga säkert vad det kunde vara. Blindtarmen? Graviditet? Extra svår mensvärk? De erbjöd Emelie att följa med upp till sjukhuset, vilket hon gjorde.
Ett par timmar senare kom hon tillbaka och fick några timmars sömn. Hon skulle upp till sjukhuset igen tidigt för att ta prover, vilket hon gjorde. Samtidigt hade jag ringt till jobbet och sagt att jag inte kunde komma. Inga problem med det. Skönt. I stället tog jag hand om Lovisa, som fick börja dagen med att vara utan mamma.
Emelie blev så småningom inlagd på sjukhuset, så jag och Lovisa gick upp och hälsade på. Det kändes lite… udda att se sin sambo och sitt barns mamma sitta med ett id-armband i en sjuksal. Sist hon var i den positionen, så hade Lovisa precis kommit till världen. Den här gången var det inte en lika rolig anledning.
Det togs en massa prover på henne, men inget som sade så mycket. Smärtan i magen hade i alla fall försvunnit rätt mycket, så nu handlade det mest om att fördriva tiden och hoppas att läkarna skulle komma fram till något konkret – och ofarligt.
Så småningom fick mamma komma hem igen, till pappas och Lovisas stora förtjusning! Utan att någon visste vad som egentligen orsakade smärtan, men också utan smärtan i sig. Vi fick så småningom tips på att det kunde röra sig om körtelbuk.
Det är hur som helst skönt att Emelie kunde komma hem igen så pass snabbt. Även om det gick rätt bra att ha hand om Lovisa på heltid, så handlar det inte bara om att ”ta hand om”. Det handlar om kärlek också. Och den delar vi helst så mycket vi kan, för ju fler som delar desto större blir den!
Mamma Emelie hade för säkerhets skull gjort upp ett matschema. Med reservation för förändringar, för Lovisa kan inte läsa ännu och vet därför inte att hon ska ha grönsakspuré när hon helst vill ha gröt. Å andra sidan verkar hon alltid vilja ha gröt.
Mamma var hemma två gånger. Först för att duscha efter en ridtur och sedan för att ge sista kvällsmaten, innan hon gav sig ut för kvällens vidare festligheter.
Än så länge verkar hon inte ha haft någon sjukdom. Det dröjer väl innan snuvor och röda hund och vattenkoppor och allt annat otrevligt kommer.