Minsann! Tiden har gått fort. Lovisa fyllde en vecka just idag.
Fortfarande har hon inte lärt sig att prata, vilket visserligen är en besvikelse, men å andra sidan innebär det att hon ännu inte har börjat be om veckopeng. Det gäller att se positivt på saker och ting.
För att högtidlighålla det hela bestämde vi oss för att baka lite.
Eller nja, tårta eller något annat ätbart blev det inte. Vi skulle bara göra trolldeg.
Det är väl något av en klassiker när man har fått barn: Att gjuta av deras små händer och fötter. Det gäller att göra det tidigt, för barn växer som snabbast när de är unga.
Att göra trolldeg går snabbt. Vi använde oss av receptet på den här bloggen. Vi körde på halv sats för vi behövde inte så mycket. Vi lade till lite extra mjöl för att det inte skulle bli så kletigt.

Sedan kom den svåra biten: Att göra själva avgjutningen.
Lovisa var inte alls samarbetsvillig – och jag förstår henne. Plötsligt kommer någon och försöker tvinga hennes händer och fötter i en riktning som hon inte alls uppskattar.
Foten gick någorlunda bra. Men handen… Oj oj oj. Vi ville ju ha ett hyfsat snyggt handavtryck, men det innebär att man måste ha en rak handflata. Små bebisfingrar vill oftast inte hålla sig i den positionen särskilt länge. Tydligen!
De kramade hårt ena stunden, slappnade av i nästa, för att sedan åter dra ihop sig. Att försöka tvinga upp fingrarna var inte att tänka på. Dels sysslar vi inte med barnmisshandel, dels räckte det med att ha hennes kropp i en jobbig ställning för att gråten skulle börja komma.
Så småningom fick vi till ett svagt, svagt handavtryck. In i ugnen på 100 grader och sedan torkning till nästa dag.
Ja, inte de bästa hand- och fotavtrycken jag har sett, men vi ska göra fler försök en annan gång. Då ska vi vara listiga och göra det medan hon sover. Förhoppningsvis är de små fingrarna mer samarbetsvilliga då.
På tal om någonting helt annat, så saknar faktiskt Lovisa fortfarande en pappa.
Ja, på papperet alltså. Mamman räknas (naturligt nog) som mamman till barnet, men det är bara om hon är gift som mannen automatiskt räknas som pappan.
Så här skriver familjerättsenheten i Helsingborg:
Familjerättsenheten får automatiskt upplysningar från folkbokföringen om ett barn föds av en mamma som inte är gift. Mamman blir då kontaktad av familjerättsenheten genom brev där vi ber om uppgifter angående barnet och pappan. Uppgifterna ligger till grund för hur faderskapet ska fastställas. Om föräldrarna är sammanboende och är överens om att barnet är deras gemensamma ska faderskapet fastställas genom skriftlig bekräftelse vid ett gemensamt besök på familjerättsenheten.
Intressant, va? Det känns lite… gammalmodigt att ett barn som föds inom ett äktenskap på detta vis särskiljs från ett barn som (liksom Lovisa) föds av en ogift mamma.
Men så funkar det i alla fall. Så Emelie är officiellt mamma till Lovisa, medan jag är… ingenting alls.
Vi väntade i veckan på att det där brevet från familjerättsenheten skulle dyka upp, men det kom inget. Eftersom vi bor så nära deras lokaler, så gick vi inom när vi ändå var ute på promenad med Lovisa. Lika bra att jag skriver under pappa-papperna så fort som möjligt.
Men se, det gick inte.
Lovisa är så pass ny i världen att hon ännu inte har fått ett personnummer. Och utan personnummer ingen chans att registrera ett faderskap. Märkligt nog hade det varit möjligt att registrera faderskapet i förväg, innan födseln, men nu när hon är född så måste vi vänta på att byråkratin har spottat ur sig ett nummer.
Nu föddes hon den 9 oktober 2010 och borde få 101009-xxxx, men det är möjligt att hon ändå får 101010-xxxx som personnummer. Jo, otroligt nog!
I de allra flesta fall så baseras ju de sex första siffrorna i personnumret på när man är född och kallas ”födelsetid”. De fyra sista kallas ”födelsenummer” och består dels av tre siffror (där den tredje siffran är udda för män och jämn för kvinnor) och dels av den sista siffran som är kontrollsiffra. Men ibland händer det att det föds så pass många en viss dag att dessa får en födelsetid som är närliggande till den faktiska födelsedagen.
Detta händer förstås väldigt sällan och jag har aldrig stött på någon som har råkat ut för detta (kanske inte något man frågar om, men ändå), så risken är liten.
På måndag är det tillbaka till verkligheten för min del, åtminstone tillfälligt. Jag ska faktiskt jobba. Emelie får ta hand om båda flickorna (Lovisa och Felicia) på egen hand. Jag saknar dem redan…

Robban hade också med sig eget material som vi kunde använda. Vi hade fått ”order” om att lägga ut massor av tidningar i köket för att undvika stänk. Det behövdes. Stearin är småjobbigt att få bort.
Det märks att jag inte har sysslat med detta förut, för jag blev ganska förvånad över att stearinet blev helt genomskinligt när det smälte. Haha!
Vi använde gamla mjölkkartonger för att gjuta våra ljus i. De är stabila och ger snygga former, om än inte perfekta sådana.
Fyra stora blockljus blev resultatet. Som ni ser blev inte formerna helt perfekta, men det gör absolut ingenting.
Kostnaden för skruvarna kunde dock inte ha varit lägre, för vi fick dem gratis. De var för få för att väga, tyckte damen i kassan. Schysst!
Från början var tanken att vi skulle använda en (manuell) häftpistol för att fästa mattan på plankan, men det gick inte alls. Klamrarna var alldeles för korta och släppte greppet så fort man ryckte lite i mattan. Vi letade upp de minsta spikarna vi kunde hitta och använde dessa i stället. Det fungerade mycket bättre.
Så var det dags för att testa det hela! Och ganska snart insåg vi att vi hade missat något centralt.
Vi använde plastfolie, en skål med vatten, gipsbindor (fyra förpackningar, som vi köpte på
Processen var ganska enkel.
Det blev rejält med stänk, så det var tur att vi hade lagt ut en handduk på golvet. Även om gamla dagstidningar hade varit bättre, så man hade sluppit gips i handduken.
Ovan ser ni det färdiga resultatet. Det är rätt så hårt, men det är samtidigt ganska fuktigt – särskilt på insidan.