Trollflickan

Minsann! Tiden har gått fort. Lovisa fyllde en vecka just idag.

Fortfarande har hon inte lärt sig att prata, vilket visserligen är en besvikelse, men å andra sidan innebär det att hon ännu inte har börjat be om veckopeng. Det gäller att se positivt på saker och ting.

För att högtidlighålla det hela bestämde vi oss för att baka lite.

Eller nja, tårta eller något annat ätbart blev det inte. Vi skulle bara göra trolldeg.

Det är väl något av en klassiker när man har fått barn: Att gjuta av deras små händer och fötter. Det gäller att göra det tidigt, för barn växer som snabbast när de är unga.

Att göra trolldeg går snabbt. Vi använde oss av receptet på den här bloggen. Vi körde på halv sats för vi behövde inte så mycket. Vi lade till lite extra mjöl för att det inte skulle bli så kletigt.

Sedan kom den svåra biten: Att göra själva avgjutningen.

Lovisa var inte alls samarbetsvillig – och jag förstår henne. Plötsligt kommer någon och försöker tvinga hennes händer och fötter i en riktning som hon inte alls uppskattar.

Foten gick någorlunda bra. Men handen… Oj oj oj. Vi ville ju ha ett hyfsat snyggt handavtryck, men det innebär att man måste ha en rak handflata. Små bebisfingrar vill oftast inte hålla sig i den positionen särskilt länge. Tydligen!

De kramade hårt ena stunden, slappnade av i nästa, för att sedan åter dra ihop sig. Att försöka tvinga upp fingrarna var inte att tänka på. Dels sysslar vi inte med barnmisshandel, dels räckte det med att ha hennes kropp i en jobbig ställning för att gråten skulle börja komma.

Så småningom fick vi till ett svagt, svagt handavtryck. In i ugnen på 100 grader och sedan torkning till nästa dag.

Ja, inte de bästa hand- och fotavtrycken jag har sett, men vi ska göra fler försök en annan gång. Då ska vi vara listiga och göra det medan hon sover. Förhoppningsvis är de små fingrarna mer samarbetsvilliga då.

På tal om någonting helt annat, så saknar faktiskt Lovisa fortfarande en pappa.

Ja, på papperet alltså. Mamman räknas (naturligt nog) som mamman till barnet, men det är bara om hon är gift som mannen automatiskt räknas som pappan.

Så här skriver familjerättsenheten i Helsingborg:

Familjerättsenheten får automatiskt upplysningar från folkbokföringen om ett barn föds av en mamma som inte är gift. Mamman blir då kontaktad av familjerättsenheten genom brev där vi ber om uppgifter angående barnet och pappan. Uppgifterna ligger till grund för hur faderskapet ska fastställas. Om föräldrarna är sammanboende och är överens om att barnet är deras gemensamma ska faderskapet fastställas genom skriftlig bekräftelse vid ett gemensamt besök på familjerättsenheten.

Intressant, va? Det känns lite… gammalmodigt att ett barn som föds inom ett äktenskap på detta vis särskiljs från ett barn som (liksom Lovisa) föds av en ogift mamma.

Men så funkar det i alla fall. Så Emelie är officiellt mamma till Lovisa, medan jag är… ingenting alls.

Vi väntade i veckan på att det där brevet från familjerättsenheten skulle dyka upp, men det kom inget. Eftersom vi bor så nära deras lokaler, så gick vi inom när vi ändå var ute på promenad med Lovisa. Lika bra att jag skriver under pappa-papperna så fort som möjligt.

Men se, det gick inte.

Lovisa är så pass ny i världen att hon ännu inte har fått ett personnummer. Och utan personnummer ingen chans att registrera ett faderskap. Märkligt nog hade det varit möjligt att registrera faderskapet i förväg, innan födseln, men nu när hon är född så måste vi vänta på att byråkratin har spottat ur sig ett nummer.

Nu föddes hon den 9 oktober 2010 och borde få 101009-xxxx, men det är möjligt att hon ändå får 101010-xxxx som personnummer. Jo, otroligt nog!

I de allra flesta fall så baseras ju de sex första siffrorna i personnumret på när man är född och kallas ”födelsetid”. De fyra sista kallas ”födelsenummer” och består dels av tre siffror (där den tredje siffran är udda för män och jämn för kvinnor) och dels av den sista siffran som är kontrollsiffra. Men ibland händer det att det föds så pass många en viss dag att dessa får en födelsetid som är närliggande till den faktiska födelsedagen.

Detta händer förstås väldigt sällan och jag har aldrig stött på någon som har råkat ut för detta (kanske inte något man frågar om, men ändå), så risken är liten.

På måndag är det tillbaka till verkligheten för min del, åtminstone tillfälligt. Jag ska faktiskt jobba. Emelie får ta hand om båda flickorna (Lovisa och Felicia) på egen hand. Jag saknar dem redan…

Ljusgjutning

Emelies bror, Robban, kom på besök och gjorde att vi fick pyssla lite. Både jag och Emelie har semester nu (eller snarare att jag har semester och Emelie har ”föräldraledigt”), så det är väl nu fram till födseln som vi har lite mer tid att göra sådant vi kanske inte hade gjort annars.

Det som stod på schemat var ljusgjutning. Att stöpa ljus är (skulle jag tro) jobbigt, men att gjuta ljus var i alla fall inte så mycket jobb som man kunde tro.

Man börjar med att samla in gammal stearin (om man nu inte köper stearin och paraffin från exempelvis Panduro för att börja på ny kula).

Vi har två stora glasbehållare i vardagsrummet, där våra stora Ikea-ljus har runnit stearin i massor och formligen bäddat in prydnadsstenarna. Denna ”massa” tog ett tag att sönderdela. Alla stenar gick inte att få bort, men dessa fick hänga med i grytan och kunde sedan plockats bort när stearinet smält.

Robban hade också med sig eget material som vi kunde använda. Vi hade fått ”order” om att lägga ut massor av tidningar i köket för att undvika stänk. Det behövdes. Stearin är småjobbigt att få bort.

Det märks att jag inte har sysslat med detta förut, för jag blev ganska förvånad över att stearinet blev helt genomskinligt när det smälte. Haha!

Stenar, vekar och annan ”förorening” kom snart fram och kunde plockas ur – och efterhand som vi fick grytan full så kunde vi börja hälla över stearinet i våra behållare.

Vi använde gamla mjölkkartonger för att gjuta våra ljus i. De är stabila och ger snygga former, om än inte perfekta sådana.

Som förarbete hade vi tagit nytt ljusvekegarn, klippt av i lämpliga längder och sedan doppat dessa i stearin så att de kunde hänga på en pinne ovanför kartongerna och bli raka och fina.

Kartongerna ställde vi sedan i kallt vatten i vasken. Det tog ett par timmar för innehållet att svalna, men vi väntade tills morgonen därpå innan vi vågade oss på att öppna upp kartongerna.

Fyra stora blockljus blev resultatet. Som ni ser blev inte formerna helt perfekta, men det gör absolut ingenting.

Det gick enklare än jag trodde att plocka bort kartongen från de färdiga ljusen. Jag trodde stearinet skulle fastna, men förmodligen är det mjölkkartongernas något plastiga insida som gör att det blir som en hinna mellan kartongen och stearinet.

Vi har mer stearin över (färgad sådan), så vi får se om vi hinner gjuta fler ljus innan dagen F är här.

Stairway to cat heaven

Det var dags att bli lite kreativa denna dag.

Vår huskatt Felicia har flera ställen hon gillar att vara på, men två av dessa är omöjliga för henne att komma åt själv. Det ena är ovanpå garderoberna i sovrummet och det andra är ovanpå kylen och frysen i köket.

Emelie har länge haft funderingar på att göra en sorts kattrappa upp till det sistnämnda stället. En enkel planka med någon form av matta på, lutad i lämplig vinkel så att katten själv kan komma upp. Det var första dagen på min semester idag, så vi tänkte göra slag i saken och sätta ihop trappan. Det är ju annars lätt att planera mycket och sedan ”glömmer” man allt duktigt man skulle göra.

Vi åkte ut på Berga i Helsingborg till Beijer, där vi hoppades hitta både planka och matta.

Vi hittade ingen matta där, men väl en mycket trevlig kille ute på brädlagret som hjälpte oss. Han förstod direkt att vi inte skulle ta någon vanlig brädbit utifrån det kalla lagret, eftersom en sådan skulle vrida sig när den väl kom in i värmen och torkade upp. Han rekommenderade i stället en planka som hade ihoplimmade bitar. Så vi köpte en sådan (20 cm bred) inne i butiken och sedan gick vi tillbaka till lagret och fick hjälp att såga ihop den till lämplig längd (175 cm).

130 kronor för en brädstump… Är det dyrt? Jag menar, trä växer ju ändå på… träd. Haha!

Kostnaden för skruvarna kunde dock inte ha varit lägre, för vi fick dem gratis. De var för få för att väga, tyckte damen i kassan. Schysst!

Vi körde vidare till Bosses mattor för ännu en glad överraskning. Vi ville helst ha en bit sisalmatta att fästa på brädan, för det är slitstarkt och passar perfekt till vassa kattklor som vill klättra.

Vi hann inte mer än in i butiken och fråga efter en bit, förrän killen i kassan tittade i en hög med stuvbitar och hittade en rulle med just sisalmatta i perfekt storlek. ”Ta den”, sade han, ”för den var ändå på väg mot containern.” Tack snälla Beijer och Bosse!

Sedan var det dags att sätta ihop allt. Inte särskilt svårt i teorin, men vi upptäckte snart att sisalmattor inte är så enkla att dela på. Vi försökte först med en mattkniv av enklare snitt, men den var på tok för klen. Kökssaxen fick rycka in.

Från början var tanken att vi skulle använda en (manuell) häftpistol för att fästa mattan på plankan, men det gick inte alls. Klamrarna var alldeles för korta och släppte greppet så fort man ryckte lite i mattan. Vi letade upp de minsta spikarna vi kunde hitta och använde dessa i stället. Det fungerade mycket bättre.

För att fästa ”trappan” använde vi ett beslag som vi justerade till rätt vinkel. Det krävdes inte så mycket, för plankan är ganska brant.

Så var det dags för att testa det hela! Och ganska snart insåg vi att vi hade missat något centralt.

Katten ville inte alls klättra rakt på mattan som vi hade tänkt. Hon föredrog att sätta tassarna runtom plankan – men där finns det ju ingen matta.

Nåja, nu kom hon ju upp ändå (med lite ”motivering” från Emelies sida), men för att hon riktigt ska kunna njuta av det hela så får vi nog ta resterande mattbitar och sätta på dessa på sidan. Det får bli när vi har skaffat fler spik.

Jag får säga att jag är lite förvånad över att Emelie själv föreslog att kattrappan skulle byggas. Hon har inte varit alldeles förtjust i utseendet på Felicias klöspåle, så att nu konstruera ännu en sak till katten som dessutom kommer att vara väldigt synligt är… tja, förvånande.

Men Felicia är ju en väldigt trevlig katt (när hon är på det humöret) och det är svårt att inte göra roliga saker för den lilla pälsbollen.

Den kanske dessutom kommer att behövas längre fram när vi får en extra familjemedlem, som så småningom kommer att lära sig både att gå och att rycka i kattsvansar…

Fröken Gipsmage

Dags för veckans stora pyssel!

Kollar man runt på olika bloggar, så verkar det vara väldigt vanligt att folk gör så kallade gipsmagar – alltså att folk gör gipsavgjutningar av sina mammamagar. Fast jag har då aldrig sett någon i verkligheten. Inte vad jag kan komma ihåg i alla fall.

Det finns färdiga paket att köpa, men vi körde på frihand. Det verkade inte vara särskilt avancerat.

Vi använde plastfolie, en skål med vatten, gipsbindor (fyra förpackningar, som vi köpte på Panduro) och en sax. Lite tejp kom också till användning.

Ja, mer än så behövdes faktiskt inte i materialväg. Vi hade hört en del som tyckte att man skulle smörja in sig med vaselin först, men det kändes onödigt kladdigt. Plastfolie fick räcka.

Processen var ganska enkel.

Först plastade vi in Emelies mage. Vi tejpade fast plasten i kanterna så att den skulle hålla sig på plats. Sedan klippte vi upp gipsbindan i remsor, lagom långa för att räcka tvärs över magen – och så några kortare som skulle användas under brösten och på andra ställen där det behövdes lite extra täckning.

Sedan doppade vi en remsa i taget i vatten, precis innan jag applicerade den. Det behövdes bara ett snabbt dopp för att gipset skulle ”aktiveras”.

Kassörskan på Panduro hade rått oss att köpa fyra förpackningar à två rullar och det var alldeles lagom. Det gav en väldigt god täckning med åtminstone två lager.

Det blev rejält med stänk, så det var tur att vi hade lagt ut en handduk på golvet. Även om gamla dagstidningar hade varit bättre, så man hade sluppit gips i handduken.

Vi behövde inte vänta så länge med att ta av gipsmagen, för gipset stelnade rätt så snabbt.

Vi lossade tejpbitarna och kunde sedan låta plasten åka med gipset.

Ovan ser ni det färdiga resultatet. Det är rätt så hårt, men det är samtidigt ganska fuktigt – särskilt på insidan.

Nu kommer gipsmagen att få stå och torka ett dygn eller så innan vi ger oss på att lacka den.