Jag är döpt och konfirmerad. Det första hade jag inte så mycket att säga till om, medan det andra skedde för att ”alla andra” (det vill säga mina kompisar) gjorde det – och för att jag visste att det skulle ge pengar.

Det är inte så mycket att hymla om. Så var det för mig och så är det nog för rätt många. Man saknar den kristna tron, men har inget emot att gå i kyrkan om man kan få någonting för det.

Så här i vuxen ålder vet jag inte om jag ska ångra det eller inte. Det var visserligen inte i överensstämmelse med min trosuppfattning (jag var ateist då och är det fortfarande) och därför något hycklande, men samtidigt fick jag en inblick som jag inte hade fått annars. (För att inte tala om ett roligt konfirmationsläger.) Och vem vet, chansen fanns ju att jag hade funnit en kristen tro.

När det var dags att själv bli förälder, så hade jag redan bestämt mig: Mitt barn skulle själv få välja om han/hon skulle bli döpt eller ej. Eftersom Emelie inte heller har någon tro att tala om, så kom vi överens om att inte låta döpa Lovisa.

Vi är inte ensamma om ett sådant beslut. Det är allt färre som låter döpa sina barn. Enligt Svenska kyrkans egen statistik var det år 1970 hela 81 procent av barnen i Sverige som döptes. Nu är siffran nere på 56 procent. 1970 konfirmerades 8 av 10 ungdomar. I dag är det 3 av 10.

(Jag hoppas att jag inte skulle ha låtit döpa Lovisa även om jag hade haft en kristen tro, just för att jag tycker att det är upp till var och en att gå med i en religiös organisation. Men visst, ett medlemskap i Svenska kyrkan är ju mindre farligt än om jag hade haft en tro som förespråkar könsstympning.)

Vi icke-troende har ett alternativ till dopet: Ett barnvälkomnande. Eller ett namngivningskalas, som vi valde att ha.

Namngivningskalaset blev hemma, tillsammans med den närmaste familjen och släkten. Vi hade fått hjälp att fixa ihop god plockmat och Emelie hade bakat ett jättegott bröd (ett recept som jag får återkomma till i ett senare inlägg).

Lovisa var förstås finklädd, men slapp bli blöt om huvudet. Visserligen kan man (precis som vid dopet) hälla vatten på huvudet även vid namngivningar, men vi såg inte någon idé med det.

Efter att alla hade samlats (vi var över 20 stycken, så det var ganska trångt i lägenheten) berättade jag och Emelie historien om Lovisa.

Lovisa är en försvenskad form av Louise, som i sin tur har sitt ursprung i Ludvig – som betyder kämpe.

Men det var inte för namnbetydelsen (även om den stämmer bra) som vi valde Lovisa. När jag var mindre, tog mina föräldrar ofta med mig på resor till Estland (som min pappa flydde ifrån under andra världskriget). Det gick varken flyg eller båt från Sverige till Estland på den tiden, eftersom det tillhörde Sovjetunionen, så vi fick ta båten över till Finland och sedan köra bil runt Finska viken.

Längs med den vägen, mittemellan Helsingfors och ryska gränsen, ligger staden Lovisa. Vi brukade alltid stanna till där i parken mitt i staden, där det fanns en glasskiosk med (tyckte jag) världens godaste päronglass.

Så när det började bli dags att fundera på namn, så fanns Lovisa med i bakhuvudet. Ett vackert och ganska ovanligt namn (47:e plats bland flicknamn på nyfödda i Sverige häromåret).

Emelie hade fixat en jordgubbstårta med chokladbotten.

Det var länge sedan jag tröttnade på tårtor, men den här var faktiskt väldigt god.

Huvudpersonen själv orkade inte med allt festande, utan däckade så småningom i sin säng.

För att skapa ett minne som Lovisa kan ha glädje av när hon blir större, hade Emelie skaffat en vacker anteckningsbok. I den fick alla gäster skriva några personliga rader till henne.

Vi bad gästerna att bara använda den nedre halvan av varje sida, för tanken är sedan att vi framkallar och sätter in bilder på de som skrivit ovanför respektive text.

Det blev en riktigt lyckad fest, även om mitt kusinbarn på bilden ovan inte riktigt trivdes hela tiden.

Det var första gången som både min och Emelies släkt träffade varandra. Vi hoppas det snart blir ännu ett trevligt tillfälle till detta.