Hon växer väldigt snabbt, den lilla björnungen.

Det märks på två sätt: Dels när vi tittar tillbaka på ”gamla” fotografier från hennes födsel. Ja, så värst gamla är de ju inte, för hon har inte ens hunnit fylla ett år. Dels genom att fler och fler av hennes kläder börjar få dålig passform.

Det beror inte på att pappa är dålig på att följa tvättinstruktionerna (jag är nog mer noggrann än många andra), utan på att björnungen följer sin naturliga utveckling. Det är ju en tröst att ha i åtanke vid blöjbytena, att all mat vi stoppar i henne inte bara blir till bajs.

Den här dagen fick vi därför göra en liten utrensning bland hennes kläder. Under överinseende av familjekatten, som alltid är på jakt efter nya utrymmen att nosa sig in i.

Själva gallringen gjordes av mamma Emelie, som har en gudalik förmåga att kunna packa både väskor och lådor mer än vad man trodde var fysiskt möjligt.

En fråga vi ställde oss var hur mycket av Lovisas kläder som vi skulle behålla. Någonting borde vi ju behålla som minne av hur liten hon varit.

Vi hade en ganska lika syn på det (som på det mesta annat): Ett eller ett par plagg kan man kanske behålla, men resten får skänkas, säljas eller slängas. Visserligen är jag stor anhängare av att bevara saker till eftervärlden, men ett par kilo bebiskläder är kanske inte det roligaste att ha som minne från ens barndom.