Hon växer väldigt snabbt, den lilla björnungen.
Det märks på två sätt: Dels när vi tittar tillbaka på ”gamla” fotografier från hennes födsel. Ja, så värst gamla är de ju inte, för hon har inte ens hunnit fylla ett år. Dels genom att fler och fler av hennes kläder börjar få dålig passform.
Det beror inte på att pappa är dålig på att följa tvättinstruktionerna (jag är nog mer noggrann än många andra), utan på att björnungen följer sin naturliga utveckling. Det är ju en tröst att ha i åtanke vid blöjbytena, att all mat vi stoppar i henne inte bara blir till bajs.
Den här dagen fick vi därför göra en liten utrensning bland hennes kläder. Under överinseende av familjekatten, som alltid är på jakt efter nya utrymmen att nosa sig in i.
Själva gallringen gjordes av mamma Emelie, som har en gudalik förmåga att kunna packa både väskor och lådor mer än vad man trodde var fysiskt möjligt.
En fråga vi ställde oss var hur mycket av Lovisas kläder som vi skulle behålla. Någonting borde vi ju behålla som minne av hur liten hon varit.
Vi hade en ganska lika syn på det (som på det mesta annat): Ett eller ett par plagg kan man kanske behålla, men resten får skänkas, säljas eller slängas. Visserligen är jag stor anhängare av att bevara saker till eftervärlden, men ett par kilo bebiskläder är kanske inte det roligaste att ha som minne från ens barndom.
Detta innebar den längsta resan hittills för Lovisa.
Tomma sånär som på ett par anställda som packade upp varor.
Vi tog närmaste vägen till Anna och Richard. Det visade sig vara en ganska liten väg…
Det var extra skönt att få komma in i ett varmt hus efter de upplevelserna. In till de två katterna, varav den ena (Duchess) syns ovan.
Här är Tindra, Linnéa och Lovisa. Linnéa är bara några veckor yngre än Lovisa, men de är ändå rätt så jämnstora. Om Lovisa bara kunde suga mindre på handen och koncentrera sig mer på att äta, så kommer hon snart att växa ännu mer.
Vi hade lång väg hem att köra, så vi gav oss iväg tidigt på kvällen.
Annars verkade Lovisa vara en väldigt snäll liten flicka utan andningsproblem. Hon sov mest. När hon väl var vaken, så kikade hon fram bakom trötta ögonlock (som jag tycker är ganska lika Jabba the Hutts ögonlock, haha!).
Bilden ovan känns väldigt 2010 för mig. Nyfödd bebis ligger och nannar, samtidigt som pappa fotograferar och mamma ligger och uppdaterar Facebook på en iPad. Undrar hur lång tid det tar innan den bilden känns väldigt gammal?
Det var en ganska omild behandling, men det var för ett gott syfte. Bland annat för att se att armar och ben böjde sig som de skulle.
Kostnaden för skruvarna kunde dock inte ha varit lägre, för vi fick dem gratis. De var för få för att väga, tyckte damen i kassan. Schysst!
Från början var tanken att vi skulle använda en (manuell) häftpistol för att fästa mattan på plankan, men det gick inte alls. Klamrarna var alldeles för korta och släppte greppet så fort man ryckte lite i mattan. Vi letade upp de minsta spikarna vi kunde hitta och använde dessa i stället. Det fungerade mycket bättre.
Så var det dags för att testa det hela! Och ganska snart insåg vi att vi hade missat något centralt.
En sprillans ny barnvagn från 
Vi förstod att barnvagnen inte skulle komma färdigmonterad, så vi undrade över hur mycket vi egentligen skulle behöva skruva själva.
Men givetvis skulle jag klanta till det…