Julen börjar med julafton och avslutas med tjugondagen, om man ser på det lite mer officiellt. För mig har julen alltid slutat med annandagen. Att det finns både trettondag och tjugondag har varit lika intressant som att kyrkan firar sjunde söndagen efter påsk eller tionde söndagen efter pingst.
Så därmed är julen nu officiellt ”avklarad” för min del och vi kan börja blicka framåt mot det nya året i stället.
Men först lite om vad julen gav. Som jag skrev i förra inlägget, så fick Lovisa en hel del julklappar. Mestadels kläder, vilket behövs nu när hon är så duktig på att både kräka och bajsa allt hon kommer i närheten av.
Nej, det var väl lite överdrivet. Mattan i vardagsrummet har vi bara behövt tvätta en gång hittills och fläckarna på soffan syns knappt längre. Och min skönaste innetröja har ju ändå fått ett hål i armbågen (orsakat av all väntan på att Youtube-klipp ska ladda), så det gör inget att den ständigt får sin andel när hon ska rapas/kräkas.
Däremot har jag haft svårt för att få Emelie att förstå att vi inte kan tvätta precis allting samtidigt. Ja, vi kan visserligen tvätta flera maskiner under vårt tvättpass, men tyvärr går de flesta barnkläder inte att torktumla och torkskåpet är visserligen stort men inte hur stort som helst. Så det var under visst pustande som jag fick sticka ner till tvättstugan flera gånger för att helt kunna tömma tvättkorgen.
Vad Lovisa fick i julklapp av sina föräldrar?
Ja, egentligen hade hon ju nöjt sig med papper och snören, men det kan ju vara kul för henne (och för oss) att ha något som hon kan säga att ”detta fick jag av mamma och pappa på min första julafton”.
Det blev två stycken minnesmynt, ett i silver och ett i guld, det som Riksbanken gav ut med anledning av Victoria och Daniels bröllop i år. Förutom Lovisas födsel, så var det kungliga bröllopet nog ett av de få roliga ögonblicken under 2010.
Även mamma och pappa fick några julklappar.
Bäst för Emelie var nog amningskudden, som hon egentligen (så här i efterhand) nog borde ha skaffat redan från början. Hon tycker den är jättebra. Lovisa ligger perfekt i den vid amningen och har inga problem med att somna i den när hon har ätit klart. Nu ska hon egentligen inte somna där efter maten, men tja… hon ser ju så söt ut där!
Det tog förresten inte många dagar innan även den hade fått lite bajs på sig. Way to go, Lovisa.
Nej, mitt gullefjun, det är inte lätt att vara så liten och ännu inte fått full kontroll på sina kroppsfunktioner. Det kan inte heller vara roligt att ha en pappa som gärna och ofta nämner saker som kommer att vara otroligt pinsamma att läsa om när man blivit större.
Sorry, Lovisa! Du får hämnas när Du blivit vuxen genom att blogga om hur jag har det på ålderdomshemmet.
Ser hon inte ut som en kosmonaut på bilden ovan? Hon har varit ganska torr i pannan den senaste tiden och vi har försökt åtgärda det genom att smörja in babyolja. Det hjälpte inte så mycket, så vi tog till storsläggan genom att smörja in Inotyol. Den är ganska fet och kladdig, så vi satte på mössan för att det inte skulle komma överallt (och för att hon inte skulle få in det i munnen; hon är väldigt duktig på att vifta med händerna överallt och sedan stoppa in dessa i munnen).
Tungan är riktad mot mig. Jag förstår.
Jag och Emelie har alltid fått åka runt på julafton och dagarna däromkring. Så är det med en utspridd familj; det är många som vill att man kommer på besök.
Det här blev en av de bästa julaftnarna på väldigt länge. Det tyckte både jag och Emelie. Inte bara för att Lovisa var med oss och visade sig från sin vanliga goda sida, utan också för att allt bara… stämde. Gott sällskap och många goda skratt. Jag längtar tills Lovisa kan börja prata själv och förstå oss, så att hon kan ta ännu mer del i vår gemenskap.
Ett litet aber blev det dock.
Njut nu alla av dagen! Vi hörs snart igen.
Hemlagad knäck (som vi var med tidigare och hjälpte till att göra) fanns också på plats, liksom belgisk choklad och 
Passande nog, eftersom det var julskyltning, kom det ett rejält snöfall över Helsingborg. Inga snögubbar gjordes i år, men förhoppningsvis har Lovisa lärt sig att gå lite till nästa år. Kanske det åtminstone kan bli en snölykta?
Lovisa själv blev väldigt uppmärksammad av alla gäster. Här sitter hon i farmors famn och funderar på om hon möjligen börjar bli hungrig. Det blev inga lussekatter i alla fall.
Till slut, när alla gäster gått och den goda fisksoppan ätits upp, somnade pappa och dotter tillsammans. Den ene borde snart klippa sig, den andra borde få mer hår.