Lovisas första påsk skulle firas hemma hos morfar och bonusmormor, som hade bjudit in oss och andra i släkten på påskmiddag.

Men först skulle vi träffa Sara, en av Emelies väninnor, som tillfälligt var i staden.

Lovisa hade på sig sina allra första skor, som hon undersökte väldigt noga på det vis som hon undersaker bäst på: Stoppa dem i munnen. Leendet efteråt indikerade att hon verkade gilla dem.

Vi tog en promenad i solskenet till Norra hamnen, där vi åt frukost ihop på Espresso House. Det är pappas favoritkedja, trots att han inte dricker kaffe (men ofta äter deras scones, varma mackor och caesarsallader).

Lovisa fick morgongröten här. Tror minsann att det var första gången som hon ”åt ute”.

Vi var förstås tvungna att provgå de nya skorna, så pappa hjälpte till med gången. Inte helt lätt att gå, men det berodde nog mer på att skorna kändes konstigt på fötterna än på att det var kullerstenar.

Resan ner till påskmiddagen fick skötas med allmänna medel då bilen var upptagen, men det var bara roligt. Lovisa fick se på en massa människor och saker och höra en massa konstiga ljud. Förhoppningsvis fäster hon sig inte så mycket vid Knutpunkten att hon kommer att springa dit ofta när hon blir äldre.

Lovisa var på sitt allra solstråligaste humör när vi kom fram. Det är nog inte så svårt för andra att gilla henne, tror jag.

Hade jag varit storebror/-syster till henne, så hade jag förmodligen varit ganska avundsjuk på all uppmärksamhet som hon får. Lilla grynet.

Bonusmormor hade också ett påskägg till Lovisa, som innehöll en leksak som togs emot med stort intresse. Den är ganska hård och därför rolig att banka med, så vi hoppas på förståelse från våra grannar undertill.

Efter den obligatoriska eftermiddagstuppluren var det inte lika mycket solstrålshumör hos Lovisa. Det krävdes en omgång gröt innan hon blev nöjd igen.

Sedan var det dags att åka hem igen. Morfar körde stolt barnvagnen till busshållplatsen, varifrån vi tog bussen till järnvägsstationen. Vi kunde visserligen ha tagit bussen hela vägen hem, men det är en bra bit att resa – och om bussen är stekhet och full av folk, så är det inte roligt vare sig för oss, Lovisa eller för passagerarna. Bättre då att ta tåget den största biten.

Vi passade på att ta några bilder på plattformen. Bilden ovan togs några sekunder innan vi insåg att det försenade tåget slutligen kom och vi stod på helt fel ställe.

Inte särskilt välplanerat av pappa lokföraren.