(I stället för att göra flera inlägg i samma ämne, gjorde jag ett inlägg som jag sedan uppdaterade efterhand. Detta handlar alltså om vägen från stunden då vattnet gick till förlossningen började.)

Dag 1 – Fredag 8 oktober

04.50

Jag hade vaknat till och sett att klockan var 04.47. Felicia var vaken och klöste lite på sängen, så det var nog därför jag hade vaknat. Först var hon på Emelies sida och höll på och sedan på min. Hon vet att det finns lådor under sängen och eftersom hon aldrig har fått vara i dessa, så blir hon ibland lite frustrerad och vill in eller under.

Vi försökte få katten att komma och lägga sig mellan oss, så vi kunde lugna ner henne och i stället få henne att gosa. Emelie reste sig upp för att ta henne, men stelnade till. Hon berättade efteråt att det var som om något hade ”knäppt till” i magen. Hon kände att det var fuktigt i sängen. ”Det där är nog ingen vanlig flytning”, tänkte hon.

Hon steg upp och stod vid kortändan av sängen. Hon verkade väldigt konstig, så jag undrade vad som stod på. ”Jan, jag tror att vattnet gick..!”

In på toaletten, där det sedan flödade fritt. Jag tände i sovrummet och började torka upp. Det var inte jättemycket, mest en massa droppar lite här och var, och det var i princip helt genomskinligt.

Emelie sade att hon kände en del värkar. Hon beskrev det som ”vanlig mensvärk”. De kom med några minuters mellanrum.

Vi var båda två väldigt lugna. Ingen stress, ingen panik. Däremot blev det en del googlande förstås, mest för att kolla om vi hade missat något. Det verkade vara lugnt, precis som vi trodde. Så länge inte vattnet var missfärgat (särskilt inte grönt eller brunt) och värkarna inte var värre, så var det ingen fara på taket.

05.25

En dryg halvtimme efter det blöta uppvaknandet, bestämde vi oss för att ringa till förlossningen uppe på lasarettet i Helsingborg. Det var Emelie som fick ringa, trots att hon fortfarande satt på toaletten eftersom vattnet fortsatte att rinna så smått..! Men hon kunde ju bäst själv svara frågorna.

Resultatet blev det förväntade: Vi behövde inte komma upp direkt. Faktiskt fick vi en besökstid först klockan halv tolv. Om inte läget ändrades innan dess, så var det många timmar kvar innan de ”ville” ta emot oss.

Så småningom blev det riktigt jobbigt att sitta på toalettstolen hela tiden. Jag föreslog att hon skulle försöka ligga ner i sängen, även om det fortfarande kom lite vatten hela tiden.

Jag tog en plastad frotté som vi egentligen skulle ha i vaggan och lade i sängen och sedan en tjock handduk ovanpå den. Sedan kom Emelie stapplandes ut från toaletten med en annan tjock handduk mellan benen och lade sig. Inte så roligt eller lätt när man inte kan hålla tätt.

07.30

Några timmar senare hade åtminstone jag fått lite sömn. Emelie trodde att hon kanske hade sovit lite också.

Fortfarande kom det ut lite vatten – och värkarna kändes av med hyfsat jämna mellanrum. Fortfarande inte särskilt intensiva, men de kom med mellan 6 och 8 minuters mellanrum.

Vi bestämde oss för att äta frukost. Lika bra att få i sig energi medan man kan.

Jag tog upp beställningen från Emelie (flingor och mackor) och kom sedan in med en bricka, så att vi kunde äta i sängen. Katten var också med och åt. Det går inte att hålla henne undan när vi har gott kalkonpålägg, så det var självklart att hon också skulle ha lite frukost på sängen.

11.20

Vi har visserligen väldigt nära till lasarettet, men Emelie kände inte att hon kunde gå. Inte för att hon hade så mycket värkar, utan mest för att det fortfarande kom ut vatten. I stället hämtade jag vår lånebil som jag körde fram till porten för att hon skulle gå så kort bit som möjligt.

12.13

Vi var på plats på rätt avdelning vid den utsatta tiden (11.30), men vi hade redan i morse fått veta att det kunde ta tid innan vi fick hjälp. Det stämde, för det tog nästan trekvart innan vår barnmorska dök upp.

Nåväl, in i ett undersökningsrum, där Emelie blev uppkopplad till en apparat som skulle mäta både barnets hjärtslag och (tror jag) värkarna.

12.50

Drygt 20 minuter senare kom barnmorskan tillbaka, tittade på datautskriften och konstaterade att det inte var någon förlossning nära förestående. Efter en titt på hur vattnet såg ut blev vi ”utskrivna”.

Tillbaka hem för att fortsätta vänta. Nu var tanken att vi – om inget särskilt inträffade – skulle vara hemma och inte höra av oss förrän på lördagsmorgonen.

18.30

Under dagen hade jag varit ute för att handla lite mjölk och hämta ut två paket. Annars höll vi oss mest stilla inne i lägenheten. Vid halv sju på kvällen lagade vi varsin omelett och bänkade oss sedan framför tv:n. I måndags hade vi av någon anledning missat Ullared på Kanal 5, men det gick lyckligtvis i repris denna afton.

Dag 2 – Lördag 9 oktober

03.30

För en gångs skull hördes det ljud från grannen när vi hade gått och lagt oss. Här är väldigt lugnt och tyst för det allra mesta (konstigt nog med tanke på hur centralt vi bor), men nu verkade grannen ovanpå ha besök. Det var många gapskratt, men inte värre än så.

Vi somnade ändå så småningom, men tidigt på morgonen vaknade Emelie och hade ont. Förmodligen förvärkar, för de var hyfsat intensiva och kom med ungefär 6-10 minuters mellanrum.

06.27

Efter drygt två timmar med återkommande värkar, bestämde vi oss för att ringa till förlossningen. Ännu var det inte tid att komma upp. Först skulle vi kolla så att det verkligen var ”riktiga” värkar och inte bara förvärkar. Detta skulle Emelie göra genom att duscha varmt i minst en halvtimme..! Om det var förvärkar skulle dessa försvinna under duschen, annars inte.

Emelie tyckte att det vore taskigt mot våra grannar om hon skulle stå och duscha i en halvtimme så pass tidigt en lördagsmorgon, så hon ville avvakta.

08.30

Strax efter sju tyckte vi båda att det var okej att duscha, så vi passade på att duscha båda två. Det hjälpte inte mot värkarna, så efter en snabb frukost (gäller ju att ha energi) hämtade jag bilen och så körde vi upp till lasarettet.

Entrén till förlossningsavdelningen var stängd, så vi fick ringa på porttelefonen. När vi långt om länge fick svar, bidrog Emelie med ett av sina många roliga citat: ”Hej, vi vill… ehm, vi vill komma in.” Haha! Du är så go, Emelie! Men det fungerade utan tvekan.

09.24

Vi blev mottagna av en sköterska (tror hon var barnmorska, även om jag inte kollade på hennes bricka), som visade in oss i ett undersökningsrum. Samma mätinstrument på magen igen och så ligga och vänta.

Den här gången skulle Emelie ligga på sidan, vilket inte alls var särskilt skönt. Värkarna kom med runt sju minuters mellanrum och de kändes riktigt ordentligt. Jag såg hur hon led.

Efter en 20-25 minuter kom sköterskan tillbaka för att se hur det hade gått. Jag var nästan beredd på att Emelie skulle bli inlagd. Så blev det dock inte. Värkarna var varken tillräckligt starka eller täta för att det skulle röra sig om ”riktiga” värkar. Vi fick rådet att åka hem igen. Så det gjorde vi.

13.30

Väl hemma blev det inte så mycket vila. Försök till vila, men för Emelie blev det mest smärta. 3-8 minuters mellanrum och rejält ont.

Jag passade på att gå iväg och handla lite mjölk, grädde och våffelmix. Det fick bli vår lunch. Men av sex gräddade våfflor fick jag äta fem. Emelie kunde bara äta en enda.

Vi försökte att tänka bort smärtan genom att titta på tv, men det hjälpte inte så mycket. Till slut blev det så illa att Emelie gick tillbaka in i sovrummet och bad mig att ringa till förlossningen. De hälsade att vi var väldigt välkomna, men att Emelie ändå kunde försöka att duscha länge i varmt vatten. Emelie tittade lite uppgivet på mig när jag sade det, men hon gick ändå och ställde sig i duschen.

17.50

Den varma duschen hjälpte, men ju längre tiden gick desto mer kraftfull blev smärtan.

Emelie fasade inför varje värk. De kom fortfarande med 3 till 8 minuters mellanrum. De som kom med relativt mellanrum var oftast mildare, medan de längre verkade ha samlat på sig ”smärtenergi”. Under dessa var hon nästan inte kontaktbar.

Efter nästan en timmes värkar som var otroligt starka, bestämde vi oss för att åka upp till förlossningen. Nu var hon närmast tvungen att få någon form av smärtlindring.

Emelie orkade inte ta på sig några byxor utan virade en handduk runt underkroppen innan hon steg in i bilen som jag åter hade hämtat. Upp till lasarettet och en regelvidrig parkering så nära ingången jag kunde komma. På vägen till förlossningsavdelningen fick vi stanna 3-4 gånger medan Emelie fick värkar.

Vi visades direkt in på ett rum där en barnmorska och en undersköterska genast började undersöka henne. På med CTG-utrustning och sedan en mer… visuell besiktning.

Fostret verkade må alldeles utmärkt. Jag tänkte då gå ner och parkera bilen lite bättre, men då blev jag stoppad av barnmorskan. ”Det hinner du inte”, sade hon. Vaaa..?!

Förklaringen var enkel: Emelie var på väg att föda inom kort.