Som jag skrev i förra inlägget, så fanns det inte så mycket tid till att parkera bilen när vi väl hade kommit upp till förlossningsavdelningen.
Hon var nämligen helt vidgad när vi väl kom upp. Emelie hade – otroligt nog – gått igenom halva förlossningsprocessen hemma. Utan bedövning. Inte konstigt att det hade gjort så ont! Förlossningspersonalen var väldigt imponerad över att hon hade stått ut.
Så nu, medan solen gick ned över Öresund denna väldigt vackra höstdag (bilden ovan tog jag från förlossningsrummet när vi hade kommit på plats; Kronborg skymtar ner mot vänster), satte vi igång med att föda fram vår dotter.
Och äntligen kunde Emelie få mer smärtlindring än bara en uppvärmd vetekudde.
Vi visste sedan tidigare att det finns många olika sorters smärtlindringar att tillgå. Men Emelie använde i princip bara en sak: Lustgas. Barnmorskan hade också någon liten sprayflaska som hon då och då använde i underlivet. Påminde om Eeze Spray.
Det gick inte att använda lustgas hela tiden. Dels för att det inte är nyttigt, men framför allt för att man efter ett tag blir så yr. Så Emelie använde masken nästan enbart när värkarna kom och hon skulle krysta.
Min roll i det hela var att heja på och att hjälpa Emelie att krysta. Ibland höll jag hennes mask under de mest intensiva skeendena.
Jag var faktiskt mer aktiv och med i arbetet än jag kanske hade tänkt från början. Jag var egentligen inte så förtjust i tanken på att se förlossningen i närbild. Faktiskt! Det låter kanske konstigt för en del, men huvudsaken för mig var att vara med – inte tvunget att se själva ögonblicket när det lilla pyret kom ut. Jag tänkte att det skulle se alldeles för hemskt ut med ett blodigt underliv på kvinnan jag älskar.
Men när jag väl var på plats, så ändrade jag mig direkt. Jag ville definitivt inte missa en sekund av det här!
Och med min placering vid Emelies högra sida hade jag en perfekt översikt. Jag kunde se när huvudet första gången skymtades. Några hårstrån på en väldigt liten hjässa. För varje värkomgång kunde Emelie komma allt längre i sitt krystande och man såg mer och mer av huvudet.
Emelie hade rejält ont, men det var inte långt kvar. Till slut hände allt på en gång. Hela huvudet kom igenom och direkt efteråt följde resten av kroppen. Klockan 19.20 såg hon dagens ljus. 4 timmar och 40 minuter från det magiska datumet ”101010″, men det här var också en riktigt, riktigt bra dag.
Vilken lättnad! Emelie drog en djup suck och kunde efter några sekunder känna Lovisas lilla kropp på sin mage. På bilden nedan är hon bara en minut gammal.
Det är viktigt att mor och barn genast kommer i hudkontakt med varandra. Barnet har då lättare att komma till bröstet och börja amma. Fast den inställningen/kunskapen har man inte alltid haft.
Inte heller har man alltid haft inställningen att navelsträngen kan sitta kvar i några minuter efter förlossningen. Tidigare har man klippt av denna nästan direkt. Men numera, åtminstone i Helsingborg (tacksamt nog), låter man moderkakan pumpa ut lite mer blod och näring till bebisen innan man klämmer av tillförseln och klipper av.
Klippet fick jag som pappa erbjudande om att genomföra – en chans som jag givetvis tog!
Tyvärr har jag bara en suddig bild som minne (för dålig för att publicera här), för vår stackars undersköterska skulle hantera min stora och klumpiga systemkamera som hon var helt ovan vid. Men jag ”hämnades” genom att det sprutade upp blod på hennes arbetskläder, faktiskt också ovanför plastskyddet, när jag klippte navelsträngen. Haha!
Överhuvudtaget var det mycket blod runtomkring. Se bara på moderkakan:
Man kan se ”grenarna” på ”livets träd” och nederst hänger förstås en del av navelsträngen.
Det var inte särskilt svårt att få ut moderkakan. Barnmorskan klämde lite på magen samtidigt som hon drog i navelsträngen. Inte alldeles roligt för Emelie, som trodde att hon nu kunde slippa mer smärta, men den måste ju ut. Och den kom ut efter bara ett litet tag.
Jag har läst på nätet om par som inte bara behåller moderkakan (vi fick erbjudande att få den i en burk, men jag vet inte om det var på skämt eller allvar) utan också låter navelsträngen hänga kvar vid den och bebisen – i flera dagar..! Till slut lossnar den av sig själv, vilket är poängen med deras metod. Helt sjukt, tycker jag.
Så småningom var det dags för mätning och vägning.
3.550 gram tung och 49 centimeter lång. Alldeles lagom. En lite större undersökning kommer att göras senare av en barnläkare, men hon verkar just nu vara rätt så frisk.
En och en halv timme efter förlossningen kom personalen in till oss med fika och lite bubbelvatten (alkoholfritt förstås).
Vi fick ett antal timmar på oss för oss själva. Men vid 23-tiden skulle vi förflytta oss ut till en separat byggnad, där familje-BB finns. En ganska smart idé. Nyblivna föräldrar kan vara med sina barn och få råd och stöttning utan att behöva vara uppe på själva förlossningsavdelningen.
Det var inte särskilt långt dit (det låg på sjukhusområdet), men eftersom det var kallt och ruggigt ute så körde vi bil dit. Det blev en ytterst försiktig resa dit eftersom vi inte hade med någon bilbarnstol.
Egen (kostnadsfri) parkeringsplats precis utanför dörren, tackar!
Vi blev mottagna av en kvinnlig sköterska (eller om hon kanske också var barnmorska), som visade var olika saker fanns och vad som skulle hända. Bland annat skulle hon själv dyka upp vid 01-tiden på natten för att kolla upp Lovisa, för då hade det gått sex timmar sedan förlossningen.
Det var ett ganska stort rum vi hade till vårt förfogande, men det var ganska kalt också. Två sängar, två stolar och ett bord. Minimalt med väggdekorationer.
Men vi hade det mysigt ändå. Först satte vi ”spädbarnssängen” mellan sängarna (som på bilden ovan), men till slut flyttade vi ihop sängarna och lade Lovisa på en filt mellan oss. Vi ville komma henne så nära som möjligt. Vår lilla ängel.
