Det var dags att bli lite kreativa denna dag.
Vår huskatt Felicia har flera ställen hon gillar att vara på, men två av dessa är omöjliga för henne att komma åt själv. Det ena är ovanpå garderoberna i sovrummet och det andra är ovanpå kylen och frysen i köket.
Emelie har länge haft funderingar på att göra en sorts kattrappa upp till det sistnämnda stället. En enkel planka med någon form av matta på, lutad i lämplig vinkel så att katten själv kan komma upp. Det var första dagen på min semester idag, så vi tänkte göra slag i saken och sätta ihop trappan. Det är ju annars lätt att planera mycket och sedan ”glömmer” man allt duktigt man skulle göra.
Vi åkte ut på Berga i Helsingborg till Beijer, där vi hoppades hitta både planka och matta.
Vi hittade ingen matta där, men väl en mycket trevlig kille ute på brädlagret som hjälpte oss. Han förstod direkt att vi inte skulle ta någon vanlig brädbit utifrån det kalla lagret, eftersom en sådan skulle vrida sig när den väl kom in i värmen och torkade upp. Han rekommenderade i stället en planka som hade ihoplimmade bitar. Så vi köpte en sådan (20 cm bred) inne i butiken och sedan gick vi tillbaka till lagret och fick hjälp att såga ihop den till lämplig längd (175 cm).
130 kronor för en brädstump… Är det dyrt? Jag menar, trä växer ju ändå på… träd. Haha!
Kostnaden för skruvarna kunde dock inte ha varit lägre, för vi fick dem gratis. De var för få för att väga, tyckte damen i kassan. Schysst!
Vi körde vidare till Bosses mattor för ännu en glad överraskning. Vi ville helst ha en bit sisalmatta att fästa på brädan, för det är slitstarkt och passar perfekt till vassa kattklor som vill klättra.
Vi hann inte mer än in i butiken och fråga efter en bit, förrän killen i kassan tittade i en hög med stuvbitar och hittade en rulle med just sisalmatta i perfekt storlek. ”Ta den”, sade han, ”för den var ändå på väg mot containern.” Tack snälla Beijer och Bosse!
Sedan var det dags att sätta ihop allt. Inte särskilt svårt i teorin, men vi upptäckte snart att sisalmattor inte är så enkla att dela på. Vi försökte först med en mattkniv av enklare snitt, men den var på tok för klen. Kökssaxen fick rycka in.
Från början var tanken att vi skulle använda en (manuell) häftpistol för att fästa mattan på plankan, men det gick inte alls. Klamrarna var alldeles för korta och släppte greppet så fort man ryckte lite i mattan. Vi letade upp de minsta spikarna vi kunde hitta och använde dessa i stället. Det fungerade mycket bättre.
För att fästa ”trappan” använde vi ett beslag som vi justerade till rätt vinkel. Det krävdes inte så mycket, för plankan är ganska brant.
Så var det dags för att testa det hela! Och ganska snart insåg vi att vi hade missat något centralt.
Katten ville inte alls klättra rakt på mattan som vi hade tänkt. Hon föredrog att sätta tassarna runtom plankan – men där finns det ju ingen matta.
Nåja, nu kom hon ju upp ändå (med lite ”motivering” från Emelies sida), men för att hon riktigt ska kunna njuta av det hela så får vi nog ta resterande mattbitar och sätta på dessa på sidan. Det får bli när vi har skaffat fler spik.
Jag får säga att jag är lite förvånad över att Emelie själv föreslog att kattrappan skulle byggas. Hon har inte varit alldeles förtjust i utseendet på Felicias klöspåle, så att nu konstruera ännu en sak till katten som dessutom kommer att vara väldigt synligt är… tja, förvånande.
Men Felicia är ju en väldigt trevlig katt (när hon är på det humöret) och det är svårt att inte göra roliga saker för den lilla pälsbollen.
Den kanske dessutom kommer att behövas längre fram när vi får en extra familjemedlem, som så småningom kommer att lära sig både att gå och att rycka i kattsvansar…
Det var inget fel på vår gamla säng. En 
Det blev en del kånkande och stönande innan vi hade fått upp allt i lägenheten (lyckligtvis har vi hiss till den här lägenheten; hade det varit den gamla på Söder så hade vi nog inte gett oss in på detta utan hjälp).
På bilden ovan ser ni det färdiga resultatet.