bvc – Rymdfrost

Åtta månader

2011

Vår Lovisa hade hunnit fylla åtta månader, så det var dags att gå på ännu en kontroll på BVC.

Jag känner inte den minsta nervositet inför dessa undersökningar. Inte bara för att Lovisa tycks utvecklas normalt, utan också för att om det finns något problem i hennes utveckling så vill jag veta det. Ju snabbare jag (och framför allt sjukvården) vet om hennes eventuella problem, desto fortare kan man göra någonting åt dem. Därför hade jag gärna gått på undersökningar varje månad om det hade gått.

Just den här dagen var Lovisa inte helt pigg på besöket. Hon hade varit vaken ett bra tag efter senaste tuppluren, så hon blev mer och mer ”off”.

På bilden ovan försöker hon klara av hörseltestet på sitt eget sätt, med händerna. Hon kanske ville lära sig teckenspråk i stället?

Hörseltestet, ja… Där blev jag ganska förvånad. Förr användes något som kallas för Boel-testet. (Boel efter ”Blicken Orienterar Efter Ljudet”.) Tanken är att man pinglar med små bjällror för att se om barnet tittar åt rätt håll, det vill säga efter ljudet. Men metoden är inte helt tillfredsställande. En dansk utvärdering visade för ett antal år sedan att testet innehöll stora brister. Barn som hade hörselskador upptäcktes inte, medan barn med bra hörsel felaktigt antogs ha hörselskador.

Mycket hänger tydligen på hur erfaren och kunnig personen som utför testet är. Fast i stället för Boel-testet skulle vi svara på ett antal frågor som BVC-sköterskan läste upp. Till exempel: ”Tycks hon höra bra?”

Det var bland det dummaste jag har varit med om hittills inom sjukvården. Så eftersom Boel-testet inte fungerar så bra, så skippar vi helt testerna och frågar i stället föräldrarna om vad de tror..?! Tack, jag har inget emot att ansvar ges till föräldrar och att de får bli mer delaktiga, men vissa saker måste ändå sjukvården ordna ordentliga rutiner och undersökningar kring. Jag kan mycket väl föreställa mig flera scenarier där ett barns hörselproblem inte uppmärksammas förrän långt senare, kanske för att föräldrarna inte har uppmärksammat det hela eller för att de helt enkelt ”inte vill se” att deras barn har problem.

Skönt nog fick Lovisa åtminstone en hörselkontroll tidigare, faktiskt bara några dagar efter att hon föddes: OAE, otoakustiska emissioner. Region Skåne tillhör de landsting som utför detta på nyfödda, vilket vi tackar särskilt för.

I övrigt skulle man även se om hon kunde följa saker med blicken och sitta upp själv. Inga problem där, förutom att hon var så trött mot slutet att hon bara stirrade framför sig. Hon somnade strax efter besöket.

En lite oroväckande sak upptäcktes dock: Hon hade stannat till i växten.

Det kan ju ha varit pappas dåliga gener som börjat slå till (vi hoppas båda att hon ska få mammas gener på det området), men det kan också ha varit att de tidigare mätningarna varit felaktiga. Det är ju inte helt enkelt att mäta en sådan liten krabat som gärna kränger och rör sig hela tiden.

BVC-sköterskan tyckte dock att det var bäst att vi kom på återbesök enkom för detta – för säkerhets skull. Det skulle komma en barnläkare på besök om några veckor, så hon bokade in oss hos honom.

—

Och eftersom detta inlägg inte kom ut innan det besöket gjordes, så har vi redan facit:

Lovisa hade plötsligt vuxit drygt två centimeter på två veckor..! Ganska otroligt, men vi mätte på flera bäddar och de visade alla samma sak.

Det händer förstås att barn tillfälligt stannar av i utvecklingen på något område och sedan sätter fart igen, men vi undrar fortfarande om det var så eller om det var någon mätning som var felaktig trots allt.

Hur som helst så äter hon bra och hon går upp som hon ska i vikt, så vi hoppas att det fortsätter att gå lika bra.

Filed Under: Bloggen Tagged With: bvc, undersökning, utveckling

Första ”riktiga” maten

2011

1 kommentar

Det har gått väldigt bra med amningen. Lovisa har ätit hyfsat regelbundet och mjölken har hittills inte sinat, trots hennes enorma skrovmål då och då.

Det har varit väldigt bekvämt också. Maten har alltid varit redo och inget har gått till spillo (förutom det som har kräkts ut efteråt förstås). Men så småningom skulle hon börja äta riktig mat. Och nu var det faktiskt dags.

Vi var på ”matsamtal” hos vår BVC-sköterska i tisdags. Hon pratade om hur vi bäst kunde gå tillväga för att få Lovisa att börja äta. Man tänker nog inte så mycket på det, men det är ju faktiskt en ganska stor skillnad mellan att suga i sig modersmjölk och att plötsligt få kletiga saker i munnen med hjälp av en sked. Hur vet hon att det hon får i sig är något som hon ska svälja?

Det stående rådet var förstås att börja med väldigt lite och att inte ha för stora krav eller förhoppningar. Det kan ta tid innan småbarn lär sig att inte få i sig näring enbart från mamma. I vår ”matbok” står det att man får vara glad om man får i barnet en halv tesked första gången…

Vi köpte ”mild havregröt”, särskilt utvalt för den första omgången ”riktig” mat. Blanda med vatten och sedan värma.

Och ja, den var riktigt mild. När jag provsmakade så kunde jag inte känna någon smak från den alls. Tapetklister, som det liknade, hade förmodligen smakat mer.

Bilden ovan är från den allra första ”tuggan”. (Vi filmade förstås denna historiska händelse, så jag har plockat bilden från filmfilen – därav det lite suddigare utseendet.)

Det gick… hyfsat bra! Inte så många konstiga grimaser som jag trodde skulle komma. Men som sagt, det smakade ju inte så mycket heller.

Hon grät inte heller. Däremot förstod hon inte så bra att det var något hon skulle svälja. Jag tror ändå att hon fick i sig minst en tesked. Som efterrätt, och för att hon skulle få sig ordentligt med näring, fick hon den vanliga modersmjölken också.

Dagen efter försökte vi igen – och nu fick hon i sig mer, tror vi. Det är svårt att säga, för det kommer hela tiden ut både mat och saliv medan hon ligger och leker med munnen och tungan.

Man kunde lätt bli lurad att hon gillade vad hon fick, för flera gånger sträckte hon handen efter skeden och ville ta in skeden i munnen. Men det är ju så hon gör med allt möjligt hon kommer nära.

Vi ska se om vi kan göra detta till en ny rutin. Precis innan läggdags ska vi ge henne havregröten, uppblandad med lite bröstmjölk. Därefter vanlig amning och sedan i säng. Så småningom bör det göra att hon sover fler hela nätter, men det lär ta tid.

Hur som helst är det spännande att hon nu har börjat med ”riktig” mat!

Filed Under: Bloggen Tagged With: bvc, kök, mat

BVC-undersökning

2010

2 kommentarer

Idag var det dags för lillan att undersökas igen. Fast bara längd och vikt.

Förra veckan (vilket jag glömde att blogga om då) var det dags för den första undersökningen att utföras av vår BVC-sköterska. Då kom hon faktiskt hem till oss, vilket vi tyckte kändes väldigt lyxigt.

Fast vi hade lite i bakhuvudet att hon kanske kom hem till oss inte så mycket för vår skull, utan mer för att samtidigt kunna kolla upp hur vi hade det. Låg det kanyler på golvet? Fick barnet en ordentlig sovplats? Fanns det rabiessmittade husdjur? Tja, ni vet, sådant som syns om det plötsligt kommer folk på besök och man inte har hunnit städa.

Min mamma berättade för mig att så gjorde man förr i tiden; ”staten” kom hem till nyblivna föräldrar för att kolla att hemmet inte var en sanitär olägenhet. Man kollade upp hur man skötte om barnet. Lite sådant. Det var ordning och reda på 1970-talet.

2010-talets hembesök var mer av fikakaraktär. Givetvis väga och mäta, men annars var det mycket sitta ner och prata. Jag jobbade den dagen, så jag hann bara uppleva en tio minuter mot slutet tråkigt nog. Att BVC-sköterskan kom hem berodde (vad jag förstod i alla fall) på att det var skönast för föräldrarna att, så här tidigt i barnets liv, inte behöva ta sig hemifrån utan att detta första möte kunde ske i trygg hemmiljö. Lite lyx var det allt ändå.

Men den här veckan utnyttjar jag en del av mina ”tio pappadagar”, så nu kunde jag följa med till vårdcentralen.

Den stora frågan idag var om Lovisa hade gått upp i vikt och i så fall med hur mycket.

När PKU-provet gjordes på Lovisa, så hade hon gått ner runt tio procent av sin födelsevikt. Det är fullt normalt att spädbarn gör det så nära inpå förlossningen. Men när BVC-sköterskan vägde henne i förra veckan, så hade Lovisa knappt gått upp någonting alls. I varje fall inte så mycket som hon borde ha gått upp. Tydligen hade Lovisa varit dåligt på att samarbeta när hon skulle vägas, så hennes sprattlande kan ju ha gjort att resultatet inte blev helt tydligt. Emelie blev i varje fall ordinerad att väcka Lovisa varannan timme på dagen för att amma henne. Allt för att få i henne massor av föda.

Lovisa tycks ha hört vad som sades, för hon har självmant vaknat ungefär så ofta sedan dess.

Jodå, den ”extra” amningen hade fungerat. Hon hade gått upp massor i vikt och låg nu perfekt på ”viktkurvan” som ni kan se på bilden ovan. Skönt! Dessutom hade hon blivit längre.

Vikten ligger nu på 4.110 gram och längden på 53 centimeter. Huvudet har blivit en centimeter större och har nu en omkrets på 37 centimeter.

Allt detta skrivs in i ”Barnets hälsobok”, en bok vi fick av BVC-sköterskan och som påminner om en underhållsbok till en bil. Det saknas bara miltal och vilka serviceåtgärder som har gjorts.

Lovisa passade på att kissa på pappas fingrar när jag skulle klä på henne igen. Tänk, hon är inte ens tre veckor gammal och har redan gjort sig förtjänt av indragen veckopeng. Haha!

Filed Under: Bloggen Tagged With: bvc, undersökning