De två första nätterna hemma förflöt ungefär som man hade förväntat sig: Med väldigt lite sömn.
Första natten, mellan söndag och måndag, kändes som ett mandomsprov. Trött och hungrig tvingades man genomlida ett gällt barnskrik som gick genom märg och ben.
Ja, genomlida. Jag hade inställningen långt innan jag blev pappa och jag upprepar det nu: Varför måste spädbarn skrika? Varför har de ”begåvats” med detta, för mig åtminstone, högst antisociala beteende?
För att de behöver uppmärksamhet?
Okej, jag köper det. Men jämför med hundvalpar eller kattungar. De gnyr och gnäller, väldigt gulligt dessutom. Ens hjärta brister ju vid blotta åsynen av en liten, hjälplös kattunge som säger ”miiiiaauuuu, miiiiaauuuu”. Man kan inte låta bli att gå fram och försöka hjälpa.
När det gäller spädbarn, så är det snarare trumhinnorna som brister. Den första reaktionen är inte att gå fram och hjälpa, utan snarare att ta sig bort från oljudet. Det finns ingenting gulligt med barnskrik vad mig beträffar.
Däremot så går jag givetvis emot mina instinkter och hjälper mitt lilla barn med vad det nu kan vara. Förutom att ge bröst, för mina man boobs fungerar inte riktigt på det viset.
Nej, snälla naturen, se till att även mänskliga nyfödda får ett gulligare sätt att meddela att de behöver hjälp och uppmärksamhet.
Det fanns en familjemedlem, vars reaktion vi var väldigt spända på att få se: Felicia.
Hon reagerade ungefär som om vi hade tagit ett främmande djur med hem – vilket vi ur hennes synpunkt egentligen hade gjort. Det lät konstigt, luktade konstigt… Bäst att gömma sig!
När nu två dagar har gått, så fortsätter hennes misstänksamhet. Se bara på hennes reaktion på bilden ovan, när hon ligger i sin korg och stirrar ut mot köket där Emelie går runt och håller Lovisa.
Men hon börjar att vänja sig. Hon springer inte längre iväg när Lovisa kommer i närheten (om hon inte kommer väldigt nära) och hon vågar närma sig mer och mer.
Lovisa är å sin sida ganska ointresserad av Felicia. Hennes syn är ju inte den bästa (läste någonstans att spädbarn ser skarpt ungefär 30 centimeter framför sig) och nu är det mest sömn och mat som hör till intressena. Däremot är vi glada över att hon ännu inte uppvisar några allergisymptom, vilket vi är mest oroade för i den relationen.
Idag, drygt två dygn efter födseln, var det dags för PKU-provet – som vi besökte familje-BB för. Man letar efter fem ovanliga sjukdomar. Dessutom sparas resultatet i det så kallade PKU-registret, som man kan ta sig ur om man är konspiratoriskt lagd.
Men innan dess skulle Lovisas hörsel testas, som ni kan se på bilden ovan.
Jag trodde att hörseltestet gick ut på att se om hon visade någon reaktion på ett plötsligt och/eller högt ljud, men så var inte fallet. I stället handlade det om att skicka in ett ljud (ett ganska brusigt sådant; vi fick provlyssna) som, om hörseln uppfyller kriterierna, ska ”studsa tillbaka” från örat (trumhinnan skulle jag tro).
Vi blev informerade i förväg om att det inte var säkert att testet skulle bli positivt, för nyfödda har oftast lite fett och annat i hörselgången. Men vi fick faktiskt grön signal på båda öronen. Skönt.
Däremot blev vi ”underkända” på nästa steg: Har Lovisa kissat någonting?
Bajsat tjära har hon gjort i massor, men vi kunde inte påminna oss om att vi hade sett någon urin. Den kan ha blandat sig med avföringen eller så har den varit genomskinlig och vi har missat att se den i blöjan.
Hur som helst var detta inte bra. Spädbarn ska ha kissat någonting efter två levnadsdygn, så barnmorskan fick ringa en barnläkare för att höra hur vi skulle gå till väga. Det blev till att gå upp till sjukhuset och perinatalavdelningen för en närmare undersökning.
Efter lite väntan kom barnläkaren, som visade sig vara samme man som hade undersökt Lovisa morgonen efter förlossningen. Han var väldigt trevlig och informativ och hade ett lättsamt sätt.
Han kunde inte säga säkert att det inte var något fel på Lovisas urinsystem, men han trodde till 99,9 procent att vi helt enkelt hade missat att se urinen. Det är ju inte precis att man känner efter i blöjan… Hon reagerade inte nämnvärt på hans klämmande och tryckande på mage och underliv, vilket hon borde ha gjort om hon haft en spänd urinblåsa.
Men han ville inte släppa möjligheten heller. Vi var helt enkelt tvungna att veta säkert. Så lösningen blev att vi fick ett par specialblöjor, där en rand mitt på blöjan indikerar om det förekommer urin.
Sedan ner igen till familje-BB, där vi så slutligen skulle ta det där PKU-provet.
Men det var inte heller lätt… Spädbarn har väldigt små blodådror, så det är svårt att komma åt dessa med en kanyl.
Barnmorskan kom åt en ”stor” blodådra på vänsterhanden, men lyckades bara få ut några få droppar blod. Så det blev ett försök på högerhanden i stället i en mycket mindre blodådra, men som å andra sidan gav så mycket blod att hon knappt fick stopp på blodflödet. Hahaha!
Här hjälpte Emelie till genom att trösta Lovisa med en sockerlösning som hon droppade i munnen under provtagningen.
Fast Lovisa var faktiskt ganska samarbetsvillig. Det såg ut att göra ganska ont, med tanke på hur hårt hennes lilla hand böjdes och den tjocka nålen som stacks in, men hon gav knappt något ljud ifrån sig. Duktig tös!
Så småningom var samtliga papperscirklar helt ifyllda med blod och vi kunde gå hem och äta en försenad lunch.
Nu får vi vänta på provresultatet. Om allt är okej, så hör vi ingenting – så vi hoppas slippa några telefonsamtal i det ärendet.
