Skånerundan 2011

Ännu en gång har det varit ett långt uppehåll i bloggen. Beklagar detta. Jag skaffade en ny dator i början av sommaren och skulle först lägga över allt från den gamla. Sedan skulle den gamla datorn säljas. Och så skulle man förstås sitta och pilla en massa med den nya datorn. Sedan skulle fler saker säljas. Med mera, med mera.

Det har inte heller hjälpt att jag har jobbat hela sommaren. Det blir lite tid över till bloggande, inte minst nu när Lovisa är så pass aktiv och rörlig och kräver mer uppmärksamhet än hon gjorde när hon knappt kunde vända på sig. Men det är ju å andra sidan en mycket trevlig utveckling!

Sedan har sommaren i övrigt haft en hel del aktiviteter. Mycket solande (åtminstone i början) och en del utflykter. En sådan utflykt är den traditionella Skånerundan som jag har gjort i många år och som nu även har blivit Emelie och Lovisas tradition.

Normalt har den varit förlagd till någon av dagarna då Kiviks marknad pågår, men i år ville vi annorlunda. Jag har alltid retat mig på föräldrar som tvunget ska ha med både småbarn och (framför allt) barnvagnar på marknaden, eftersom det är trångt i gångarna redan förut och underlaget sällan lämpar sig för stora barnvagnar, så jag tänkte inte köra barnvagn där i vilket fall. Någon måtta på hyckleriet får det vara. Hellre då bära omkring på Lovisa. Fast sedan påpekade Emelie att vi sällan är på marknaden särskilt länge ändå, så varför inte åka rundan en vanlig dag i stället?

En lysande idé! Så vi gjorde så: Valde en vacker sommardag då jag var ledig och sedan körde vi iväg. Bara vi tre.

Jag tog förstås med mig lite tekniska prylar, bland annat min gps-mottagare så att vi i efterhand kunde se var vi körde och var vi tog bilder.

Det finns ingen rak väg från Helsingborg till Kivik, men vi hade ändå inga planer på att köra särskilt rakt eller på så stora vägar. Redan efter Eslöv började vi färden på småvägar bland åkrarna och efter Höör blev det ännu värre. Då körde vi rakt in på en skogsväg som egentligen var förbjuden att köra in på (av någon anledning), men eftersom Google Maps visade en väg där, så…

Bilden ovan visar bara lite av hur små vägar vi var inne på. Ibland kändes det som om skogen hade varit inne i bilen om inte rutorna hade varit uppe.

Det tog, inte helt oväntat, väldigt lång tid att köra på sådana här vägar, så till slut gjorde vi vårt bästa för att ta oss ut på större vägar – vilket var lättare sagt än gjort. Området nordväst om Brösarps backar är ett myller av småvägar och med väldigt få större vägar. Riktigt naturskönt för den som vill ha avskildhet.

Så småningom kom vi ut på större vägar och fick lite mer öppna ytor. Marknadsområdet i Kivik passerades. Jag har sett det utan marknadsstånd och alla besökare förut, men det känns ändå lite konstigt att se det så öde.

Men… vad gjorde vi i Kivik om vi ändå inte skulle gå på marknaden?

Jo, förutom marknaden så finns det ett resmål till som jag alltid besöker: Kiviks musteri. Deras päroncider är den godaste cider som jag känner till. Inget annat kommer i närheten. Den finns visserligen att köpa i varenda(?) livsmedelsbutik året runt, men det är ändå en speciell känsla att åka till ”källan” och köpa den direkt i deras musteributik. Dessutom är den lite billigare där.

I år blev det dessutom ett besök på deras Restaurang Kärnhuset. Det var precis dags för lunch när vi kom dit, så vi passade på att ge Lovisa sin mat och så fick vi också lite i magen.

Deras meny var verkligen… ”äppelinspirerad”. Nästan allt hade äpple i sig, även sådana rätter som åtminstone jag inte direkt associerar med äpplen. Deras caesarsallad var helt okej, men faktiskt inte lika god i smaken som den man får på Espresso House. Märkligt.

Efter maten åkte vi vidare söderut längs med Österlens kust. Först förbi Simrishamn och sedan orter som Brantevik och Skillinge. Idylliska platser som ligger vackert. Frågan är bara hur skönt det är att bo där på vintern, när stormarna driver in från Östersjön. Brrr…

Så småningom kom vi så till Ales Stenar, som har en helt fantastiskt utsikt åt nästan alla väderstreck. Vem som än släpade dit och reste alla stenar, måste ha haft samma känsla i kroppen som vi får när vi är där.

Lovisa hade ”gladtungan” ute nästan hela tiden. Hon har inte lärt sig att gå själv riktigt än, men det kommer, det kommer. Nästa år tror jag hon går själv mellan stenarna utan att hålla i varken mig eller mamma.

En sådan här lång utflykt är rolig, men tar på krafterna. När vi på vägen hem plötsligt blev inbjudna till grillning på Gröningen i Helsingborg, så tänkte vi först inte att vi skulle orka med det. Men tja, varför inte? God mat och trevligt sällskap är ju alltid uppskattat!

Lovisa hade i alla fall inte blivit alltför trött av resan, för hon kröp runt i gräset hela tiden – när hon inte försökte stjäla våra korvar. Men hon stal som vanligt våra hjärtan.

Bland kakor och kackerlackor

Det har sagts förut, men det tål att sägas igen: Ibland krävs det att långväga gäster kommer på besök för att man själv ska besöka sådant som ligger precis runt hörnet.

Denna helg var just sådan: Vi fick långväga besök, av trevliga familjen Ulvenståhl, och vi besökte två platser där åtminstone jag inte har varit förut.

Den första var Flickorna Lundgren på Skäret. Det var inte direkt något utflyktsväder, men vad gör man? (Jo, tar med sig paraply.)

Lundgren-stället var duktiga på att ta betalt… Men nog var det en god räkmacka vi fick till andrafrukost. Och måltidsdrycken, i form av fläderblomssaft, var verkligen kraftfull i smaken. Nästan lite väl bra.

Nästa uppehåll blev Kullaberg, där familjen Ulvenståhl aldrig hade varit. Det var lite småspik och blåst, så vi tog en runda runt fyren och gick sedan tillbaka till bilarna.

Jag var ganska avundsjuk på Tindra, som kunde åka på det viset i barnvagnen…

Desto varmare var det inne på Tropikariet i Helsingborg. Jädrans, så varmt! Jag blev nästan illamående, både av värmen och av lukten/stanken av djur. Men det är förstås oundvikligt att det luktar i djurparker, särskilt sådana som är inom fyra väggar och tak.

Men intressant var det! Akvariet i källaren var inte så stort som det jag besökte i Monaco, men tillräckligt stort för att rymma en haj och en massa vackra fiskar och koraller. Här fick Lovisa sin första närkontakt med världen under vattenytan. Hon verkade gilla det mycket!

Längre upp i ”huset” fanns både land- och luftlevande varelser. Många rörde sig faktiskt fritt i rummen, så det gällde att se upp när man öppnade och stängde dörrar – och givetvis när man stegade fram.

Bilden ovan blev bättre än jag trodde. Det var nästan helt mörkt där fladdermössen var, men tack vare ljusstark optik och en bra kamera (jag måste skryta om min kamerautrustning ibland) så blev det rätt bra. De som inte gillar fladdermöss ska nog inte gå in i den avdelningen, för det enda man märkte av dem (om man inte lyckades se dem i mörkret) var det tysta ljudet av vingslag runt öronen.

I andra fall gick djuren att se mycket bättre. De var också mer framfusiga. Denna lilla apa (någon form av markatta?) använde vår barnvagn som klätterredskap på vägen från ena sidan rummet till den andra.

Jag märkte det inte först, men det fanns personal som gick runt hela tiden. Förmodligen både för att skydda djuren och besökarna. Bra så.

Djuren ovan tror jag är surikater, men jag är inte säker. Djuren ovan är lemurer. Det fanns gott om skyltar att läsa, men man kommer ju inte ihåg hälften efteråt. (Jag har en bild på ett par smaskiga kackerlackor också, som faktiskt också fanns på plats, men de får komma med en annan gång.)

Till sist blev det gemensam middag och kvällsmys medan våra båda familjer stod på balkongen och tittade på åskvädret ihop. Mycket lyckat!

Majfärden

Det gäller att utnyttja sin föräldraledighet på bästa vis…

Jag är ”förbjuden” av min arbetsgivare att ta ut föräldradagar i sommar (juni-augusti), om jag inte vill äventyra mina ersättningspengar för att jag tar ut semester utanför den perioden (vilket jag tycker är helt rimligt), så jag plockade ut ett antal extra dagar nu i maj för att kunna vara ledig då i stället. Det hade känts fel att bara vara hemma under den tiden, så jag och Emelie bestämde oss för att dra med min mamma (tillika Lovisas farmor, ju) och Lovisa själv förstås på en liten road trip.

Vi hade gjort upp en stor resplan för hela Sverige (och en bit in i Norge), men vi övergav den efter ett tag. Inte minst för att vi inte hade tillräckligt med tid på oss, men också för att Lovisa ännu inte är så gammal. Att köra bil så långt med henne vore en onödig risk. Vi kan krocka – och Lovisa kan bli supertrött på att sitta i bilbarnstolen så länge.

Så vi körde på en minivariant. ”Söder om Stockholm” var riktlinjen. Och så blev det också. Här följer en kortfattad reseberättelse…


Dag 1: Ikea, Linné och glasbruk.

Emelie älskar Ikea. Det var alltid dit hon ville när hon var liten – och takterna sitter i än idag. Därför var det inte så konstigt att första resmålet var Ikea i Älmhult. Originalet!

Ett ganska märkligt Ikea-varuhus dessutom. Smala passager och udda våningsplan.

Strax norr om Älmhult ligger kulturreservatet Linnés Råshult, där den store Carl von Linné föddes. Ett ganska mysigt landskap att vandra omkring i.

Det var lite kyligt, så vi fick värma oss på den fina och nybyggda restaurangen på området med lite fika.

Ännu varmare blev vi när vi därefter kom till det som kallas för Glasriket.

Det vimlar av glasbruk i de småländska skogarna. Vi stannade till i Kosta och för en peng på 30 kronor per huvud (Lovisa oräknad) i en sorts brevlåda fick vi kliva rätt in i fabriken och se på hur produktionen gick till. Helt utan några varningsskyltar eller andra påbud. Mycket märkligt.

Märkligt tyckte nog ”gubbarna” att det var att vi kom också. Det blev väldigt många blickar mot oss. Hmm.

Effektivt var deras arbete i alla fall. Alla visste exakt vad som skulle göras. Det var konstant rörelse med smält glas och allehanda verktyg.

Efter ett obligatorisk besök i fabriksbutiken körde vi vidare österut och anlände till Kalmar.

Eftersom detta skulle vara en spontanresa, så hade vi inte ens bokat något rum någonstans i förväg. För att komma undan billigare, så hade vi först tänkt att bo i en stuga på en camping eller liknande. Men vi bestämde ganska snart att det var ett hotellrum vi ville bo i. Inte minst för Lovisas skull.

Det blev Slottshotellet, där vi fick plats i ”lågprisboendet” tvärsöver gatan. I priset ingick dessutom en ”lättare kvällsmåltid”. Mycket trevligt!


Dag 2: Kalmar slott, Långe Jan och lösgodis.

Kalmar slott öppnade inte förrän klockan 10, så vi hade gott om tid att äta frukost och sedan ta en promenad i de närmaste omgivningarna. Vi passade även på att köra runt lite för att se lite mer av stan.

Slottet var trevligt att besöka. Alla rum var förstås inte lika fina (eftersom få rum hållits i originalskick genom åren och andra byggts om till det sämre), men det fanns ändå mycket att titta på.

Färden gick därefter över Ölandsbron till (inte helt oväntat) Öland. Med tanke på mitt förnamn, så har jag alltid reagerat när fyren Långe Jan kommit på tal. Så varför inte besöka den när vi nu ändå var i närheten?

Det var dock längre än vi trodde. Sträckan från Kalmar är förvisso inte så lång, bara runt 7-8 mil, men det är småvägar och därmed låga hastigheter. Det kändes som om det tog en evighet att komma dit. Och när vi väl hade kommit till Ölands södra udde, så var det dags för Lovisa att äta gröt.

Just Lovisas ät- och sovstunder var de största utmaningarna med hela resan. Eftersom hon följer ett ganska strikt schema med en måltid var tredje timme, något hon själv gillar och är med på, så kräver det att vi kan pausa någonstans där det går att värma barnmat när det är dags. Inte alltid helt lätt.

Nu fanns det förstås ett café med en mikrovågsugn även så här ”långt från civilisationen”, och vi kunde i nödfall ha tagit en fruktpuré i stället för gröt just vid den här måltiden, men Lovisa kan vara kinkig ibland när det gäller valet av mat vid olika tider.

Tur att vi hade fyllt hennes vattenflaska i Kalmar förresten… Det lokala vattnet var både missfärgat och luktade lite konstigt, bland annat på grund av skiffer och alun (vad jag förstod). Vårt ”varma vatten” såg närmast ut som tevatten. För att inte tala om vattnet som användes till toaletterna… Usch! På den offentliga toaletten gjorde det att det såg ut som om någon inte hade använt toaborsten på ett par decennier.

Efter besöket på den kalla och blåsiga udden, där ett antal ornitologer spatserade omkring med stora och dyra kikare och kamerahus, blev det en lång resa genom Småland upp till Jönköping. (Vi stannade till i Vetlanda på Godishuset för att förse oss med lite lösgodis.)


Dag 3: Gränna, Vadstena och zombiegården.

Vi hade förresten väldiga problem med vilket boende i Jönköping som vi skulle välja. För att göra en lång historia hyfsat kort, så blev det till slut Grand Hotel.

Nu låter det förstås väldigt lyxigt, men först och främst ska jag säga att det faktiskt var ett av de billigare alternativen som fanns. Sedan är inte namnet Grand Hotel någon garanti för att man de facto får en ”grand” upplevelse. Min uppfattning (som nu inte har bott på Grand Hotel i Stockholm) är att hotell som heter GH ibland verkar vara lite på väg utför. De har haft sin storhetstid och har sedan inte hängt med i utvecklingen. De är lite slitna i hörnen och lever på gamla framgångar.

Så var också känslan med GH i Jönköping. Ett stort och fint rum med högt i tak, men det hade behövt en uppfräschning. Frukostbuffén var inte så storslagen som man kanske hade tänkt sig med tanke på att ”det ju ändå är GH”. Lokalerna luktade lite gammal cigarrök… En upplevelse att vara där, absolut, men inget som jag skulle betala flera tusenlappar per natt för. Turligt nog gjorde vi inte det heller. Och personalen var synnerligen trevlig och tillmötesgående.

Över till tredje dagens upplevelser – och till ett resmål som Emelie hade satt på önskelistan: Gränna.

Det fanns egentligen bara två anledningar för henne att åka dit: Att se polkagrisarna tillverkas och att köpa några med sig hem.

Båda två löstes med ett besök i en av affärerna (en av de finare vad jag kunde se). Så raskt vidare till Vadstena, ett av mina önskemål.

Fördelen med att vara ute och resa så här tidigt på säsongen är förstås att man inte behöver trängas med så många andra turister. Anledningen till detta är nackdelen: Mycket har inte öppnat ännu. Eller har inte öppet mer än på lördagar och söndagar.

Så var även fallet med Vadstena slott. Vi kunde bara gå runt det och beundra dess utsida. Insidan får vänta till en annan gång.

Sancta Birgitta Klostermuseum hade i alla fall den goda smaken att hålla öppet när vi var där.

Museet var inte jättestort, men det fanns en del att titta på. Särskilt gillade jag korridoren på övre våningen (bilden ovan). Visst ser den ut som scenen med Dödsstjärnan-fängelset ur Star Wars?

Jag fick även en annan filmkoppling under besöket. I några av rummen fanns det nunnedockor för att man skulle få en känsla av hur en nunnas liv kunde se ut. De var väldigt realistiskt gjorda; det såg nästan ut som om de skulle börja röra på sig. I ett av rummen låg en nunna och sov – och det såg precis ut som i filmen Flykten från Alcatraz när de gjort dockor och lagt i sängarna för att vakterna skulle bli lurade på natten. (Tja, inte bara filmkoppling faktiskt – jag har ju varit där själv.)

Efter Vadstena blev det Motala. Egentligen för att besöka Rundradiomuseet, men vi var ju som sagt tidigt ute och museet var därför stängt. Jag fick nöja mig med att fotografera radiomasterna.

En timme senare var vi i Linköping för att titta på två saker: Universitetet som jag läste vid för många år sedan och byggnaden där jag var inneboende under denna tid.

Det hade blivit dags att hitta någonstans att sova för natten, så vi styrde kosan ut på landet. För att få lite omväxling i hotellboendet, hade jag letat upp en gård mitt ute i ingenstans med ett boende som både var prisvärt och verkade trevligt. Med hjälp av gps:en (tack iPad!) hittade vi dit på slingriga grusvägar. Men någonting var fel…

Gården hade ett herrgårdsliknande hus i centrum och två separata träbyggnader vid sidan om. Ingenstans fanns en skylt om vart man skulle gå för att ordna rum för natten, så jag och Emelie gick upp till ”herrgården” för att fråga. Dörren var olåst, så vi gick in. Inomhus var det alldeles tyst. Inte ens en ventilationsfläkt som surrade. Innanför dörren fanns ett bord med en gästbok. I den kunde man läsa ett två dagar gammalt inlägg som bara bestod av två bokstäver: ”He”. Ungefär som om någon blivit avbruten mitt i skrivandet och tvingats fly hals över huvud när zombierna dök upp.

Ja, jag skojade med Emelie om att det kanske var så: Zombier hade tagit över gården och nu var alla odöda eller uppätna och vi var nästa offer.

Vi ringde på den elektroniska klockan som fanns på bordet. I en avlägsen del av huset kunde man höra en ringsignal, men trots flera tryck var detta det enda ljud som fanns. Zombieteorin växte sig allt trovärdigare. Haha!

Vi hade inget annat val än att gå tillbaka till bilen och snopna köra därifrån. Ett stort hus, olåst och tomt på folk. Mycket, mycket märkligt.

I stället körde vi vidare till Norrköping, där vi hittade en zombiefri övernattning på Princess Hotel – med världens mörkaste reception.

Det kalla vädret hade nu kompletterats med regn, vilket drabbade oss när vi köpte varsin stenugnsbakad pizza på Pappa Grappa.


Dag 4: Örebro, Mariestad och Lidköping.

Efter en morgonpromenad i Norrköping för att hitta ett vattenfall som Emelie mindes från sin barndom, körde vi vidare norrut mot Örebro. Örebro ligger nästan jämsides med Stockholm, så det var på gränsen att vi bröt mot vår egen riktlinje. Hade vi vetat i förväg hur besvikna vi skulle bli, så hade vi nog skippat Örebro helt och hållet.

Fast det började bra. Vi tog en fika i Wadköping och en promenad i Stadsparken/Stadsträdgården, båda två vackra utflyktsmål. Därefter var tanken att vi skulle besöka Örebro slott.

Jag hade i förväg läst att amerikanska ambassaden var ute på en egen road trip i Sverige. Detta för att sprida information och svara på frågor om arbete och studier med mera i USA. Just denna dag skulle de vara på slottet i Örebro, vilket jag fruktade skulle innebära att hela eller delar av slottet var stängt av säkerhetsskäl. Det var ju bara några dagar sedan bin Laden sköts ihjäl i Pakistan av amerikanska trupper.

Så var nu inte fallet. Men det var inte bättre för det.

Först och främst hade vi problem med att alls hitta in i slottet. Den för oss naturliga vägen, in genom stora porten, var helt fel. I stället fick vi gå till något som kallades ”Slottsmagasinet”, där tjejen i butiken upplyste oss om att det fanns två torn som var öppna för allmänheten. Dels det vi stod i, dels ett annat på andra sidan. Båda två var helt kostnadsfria att besöka. Trevligt!

Vi hade barnvagnen med oss, så vi tog hissen upp till andra våningen och letade efter något sevärt. Där fanns bara några nytryckta ”tavlor”. Vi letade runt och kände på alla dörrar, men detta var tydligen allt som fanns att se där. Jaha.

Ut och runt slottet för att leta efter det andra tornet. Trots en väldigt dålig skyltning hittade vi dit. Och när vi kom dit var det… nästan helt mörkt. Det fanns endast en sorts nödbelysning tänd, vilket gjorde att man knappt såg någonting alls. Men det fanns å andra sidan inte så mycket att titta på heller.

Det var nästan att man begärde pengarna tillbaka, trots att det var gratis inträde – så dåligt var det. Jag hoppas man får se mer av slottet på guidade turer, för de här öppna delarna kunde de lika gärna stänga igen för gott.

Det enda intressanta med slottet var killen som körde med en den här maskinen genom slottsporten, så då förstår ni hur tråkigt det var:

Ett besök senare på Coco Thai var vi på väg åt sydväst.

Vi körde inom Mariestad för att titta på den gamla stadsdelen och sedan hittade vi trevliga Hotell Rådhuset i Lidköping. Vi somnade till det trygga(?) ljudet av trimmade bilar och epa-traktorer som körde fram och tillbaka på torget nedanför oss.


Dag 5: Nordens Ark och hemfärd.

Vi hade inte bestämt i förväg exakt hur länge vi skulle vara på resande fot. Kanske bara några dagar, kanske mer än en vecka. Mycket berodde på Lovisa och hur hon klarade att sitta i en bil så mycket och så länge.

Nu klarade hon förvisso sig bra, men vi kände ändå att fem dagar skulle bli en lagom längd på resan.

Sista resmålet på resan bestod av ett besök på Nordens Ark, en djurpark som verkar för att bevara hotade djurarter. Den ligger en bra bit norr om Göteborg i ett naturskönt område vid vattnet, inte så långt från Lysekil.

Det finns inte så många arter där som på ett vanligt zoo, men det är inte heller tanken. De flesta arterna i djurparken är som sagt hotade och tanken är att man genom avel, uppfödning och forskning ska kunna hjälpa djuren. Ibland sker även återinplanteringar när det är möjligt.

Parken ligger i ett mycket kuperat landskap, så det var småkämpigt i vissa backar med barnvagnen. Men det finns också flera broar/gångvägar uppsnickrade som gjorde det både roligt och lätt att ta sig fram.

Vid varje bur eller inhägnad fanns en skylt som berättade vilket djur det handlade om, hur det lever normalt och varför det är hotat. Med mera, med mera.

Vissa burar verkade tomma, men om man bara stod tillräckligt länge och tittade så kunde man till slut upptäcka ett eller flera djur som hade dragit sig undan. Så var det exempelvis med de vackra snöleoparderna, vars bur verkade vara helt tom. Till slut upptäckte min mamma en ”fläckig sten” långt uppe på en klippavsats och jodå, där låg hela familjen snöleopard och vilade tillsammans.

Det blev mycket fotografering genom stängselnät. Men det kunde ändå bli rätt bra, som man ser på bilden nedan:

Jag är inte så jätteförtjust i djurparker egentligen, men den här djurparken verkar i så gott syfte som man kan. Dock tycker jag att vissa djurarter borde få mycket större utrymme att röra sig på än vad de har idag.

När Lovisa har blivit större och förstår mer av sin omvärld, så ska vi definitivt ta hit henne igen. Nu sov hon den mesta tiden, trots (eller tack vare) det tidvis mycket ojämna underlaget.

Därefter blev det E6:an hela vägen hem. Det var rätt skönt att komma hem framåt fredagskvällen – och framför allt var det skönt att komma hem till sol och värme. Skåne mötte oss som vanligt med ett soligt leende.

Nu väntar sommaren med idel jobb för pappas del, men vi ska försöka att komma iväg på fler utflykter. Alla måste ju inte vara lika långa som den här.

Husvagnshjälpen

Emelies mormor och morfar har som tradition att bo i husvagn under sommaren. Då hjälper alla till med att tvätta husvagnen, få upp förtältet och så vidare. Som avslutning grillar vi och äter gott.

Så skedde även i år. Och i år var det första gången som Lovisa var med och hjälpte till. Kanske var det därför hon fick ett påskägg av mormor, innehållandes en jättefin klänning?

Vädret var fantastiskt bra! Det var blå himmel och nästan vindstilla.

Lovisa blev så utarbetad att hon tog en längre tupplur än vanligt i barnvagnen. Hon sov nog i över tre timmar innan vi bestämde oss för att hon skulle vakna – annars skulle hon helt ställa om den inre klockan. Med tanke på den friska luften och allt stoj i bakgrunden, så förstår jag att hon sov länge.

Lovisa fick gröt, medan de vuxna fick det som var på bilden ovan. Och jag fick ångest för att jag inte tagit med min systemkamera utan fick nöja mig med mobilbilder.

Hos Morgan & Co

Det var en del som beklagade min otur att jag skulle till Ullared (eller Gekås som det egentligen heter) och jag höll med – en del.

Jag har varit där mindre än tio gånger i mitt liv. Inte för att jag avskyr stället (som en del tycks göra), men det ligger ändå en bra bit bort och jag känner inte att de billiga priserna riktigt motiverar resan och besväret. Sedan brukar det vara så mycket folk att det inte är särskilt njutbart att vandra omkring i timmar.

Nu blev det en resa i alla fall. Det blev ju inget nyårsfirande med våra vänner Anna och Richard, så vi tänkte kombinera shoppandet med ett besök hos dem.

Detta innebar den längsta resan hittills för Lovisa.

Vi visste sedan tidigare att hon inte brukar ha något emot bilresor. Även om hon är kinkig före, så brukar det inte ta många minuter innan ögonen sluts och saliven börjar rinna utmed kinden. Och jodå, det blev samma sak den här gången. Hon sov hela resan upp.

Det märktes att det var lågsäsong. Mitten av januari innebär att man inte bara kan parkera bilen nära ingången utan också att gångarna är nästan helt tomma.

Tomma sånär som på ett par anställda som packade upp varor.

Vi såg Morgan två gånger. Han såg vi vid vårt förra besök också, men det känns alltid lite… konstigt att se honom i verkligheten.

Jag funderade först på att gå fram till honom och be om ett kort till bloggen, men bestämde mig för att inte störa honom. Han kanske börjar få nog av uppmärksamheten. Eller så blev han kanske ledsen för att vi inte visade att vi såg honom? Hmm…

Vi tog närmaste vägen till Anna och Richard. Det visade sig vara en ganska liten väg…

Som ni ser på bilden ovan så var det ett ganska vintrigt landskap med gott om snö på vägen. Väldigt mysigt, tyckte vi båda två.

Mindre mysigt blev det när Emelie i en kurva plötsligt tappade kontrollen över bilen. Hon höll inte särskilt hög hastighet, men svängen räckte för att bilen skulle snurra runt ett varv..!

Det blev aldrig någon panik hos någon av oss (Lovisa sov förstås). Det var mer en cool upplevelse. Kanske inte något som någon av våra föräldrar skulle kalla det, men det skedde som sagt i låg hastighet och vi rörde inte ens vid vägkanten. Det fanns ingen trafik heller på långa vägar.

Exakt hur halt det var märkte vi när vi nästan var framme hos våra vänner. De bor uppe på en kulle med en slingrig väg upp. Lite för brant för bilen. Det började slira, så vi fick backa lite för att försöka. Fortfarande slirade hjulen. Okej, backa lite till. Sliiiir. Vafasen..! Backa ännu lite till då, ända ut på vägen. Sliiiiiiiiiir. Men för tusan!

Till slut fick vi backa en bra bit ut på vägen och ner i en sänka innan vi kunde köra bilen framåt och få så pass mycket fart att vi kunde ta oss upp för backen. Annas mamma var på besök och stod på balkongen och iakttog det hela, samtidigt som hon (något roat) berättade för Anna vad som hände. Haha!

Det var extra skönt att få komma in i ett varmt hus efter de upplevelserna. In till de två katterna, varav den ena (Duchess) syns ovan.

Och in till de två barnen, Tindra och Linnéa.

Här är Tindra, Linnéa och Lovisa. Linnéa är bara några veckor yngre än Lovisa, men de är ändå rätt så jämnstora. Om Lovisa bara kunde suga mindre på handen och koncentrera sig mer på att äta, så kommer hon snart att växa ännu mer.

Nädå, vi är inte oroliga över Lovisa. Hon växer på bra (vilket jag ska tala mer om i ett senare inlägg).

Vi hade lång väg hem att köra, så vi gav oss iväg tidigt på kvällen.

Det fanns ingen riktigt bra väg att köra hem på, eftersom det var en massa skog mellan oss och motorvägen, men vi trotsade vår gps och valde att köra en kortare väg.

Givetvis var detta en mindre väg (vilket man inte riktigt kunde se på kartan) och full med snö (vilket definitivt inte kunde ses på kartan), så det gick långsammare än vi hade tänkt. I efterhand har jag dock sett att det var halva sträckan jämfört med gps:ens förslag (som ju har som standard att välja de största vägarna), så vi borde ha sparat några minuter…

Lovisa sov hela vägen hem också, så det blev rekord inte bara i längsta sträckan för henne utan också längsta längsta bilsovstunden. Men nu blir det inga rekordförsök på ett bra tag. Vad jag vet.