Ännu en gång har det varit ett långt uppehåll i bloggen. Beklagar detta. Jag skaffade en ny dator i början av sommaren och skulle först lägga över allt från den gamla. Sedan skulle den gamla datorn säljas. Och så skulle man förstås sitta och pilla en massa med den nya datorn. Sedan skulle fler saker säljas. Med mera, med mera.
Det har inte heller hjälpt att jag har jobbat hela sommaren. Det blir lite tid över till bloggande, inte minst nu när Lovisa är så pass aktiv och rörlig och kräver mer uppmärksamhet än hon gjorde när hon knappt kunde vända på sig. Men det är ju å andra sidan en mycket trevlig utveckling!
Sedan har sommaren i övrigt haft en hel del aktiviteter. Mycket solande (åtminstone i början) och en del utflykter. En sådan utflykt är den traditionella Skånerundan som jag har gjort i många år och som nu även har blivit Emelie och Lovisas tradition.
Normalt har den varit förlagd till någon av dagarna då Kiviks marknad pågår, men i år ville vi annorlunda. Jag har alltid retat mig på föräldrar som tvunget ska ha med både småbarn och (framför allt) barnvagnar på marknaden, eftersom det är trångt i gångarna redan förut och underlaget sällan lämpar sig för stora barnvagnar, så jag tänkte inte köra barnvagn där i vilket fall. Någon måtta på hyckleriet får det vara. Hellre då bära omkring på Lovisa. Fast sedan påpekade Emelie att vi sällan är på marknaden särskilt länge ändå, så varför inte åka rundan en vanlig dag i stället?
En lysande idé! Så vi gjorde så: Valde en vacker sommardag då jag var ledig och sedan körde vi iväg. Bara vi tre.

Jag tog förstås med mig lite tekniska prylar, bland annat min gps-mottagare så att vi i efterhand kunde se var vi körde och var vi tog bilder.
Det finns ingen rak väg från Helsingborg till Kivik, men vi hade ändå inga planer på att köra särskilt rakt eller på så stora vägar. Redan efter Eslöv började vi färden på småvägar bland åkrarna och efter Höör blev det ännu värre. Då körde vi rakt in på en skogsväg som egentligen var förbjuden att köra in på (av någon anledning), men eftersom Google Maps visade en väg där, så…
Bilden ovan visar bara lite av hur små vägar vi var inne på. Ibland kändes det som om skogen hade varit inne i bilen om inte rutorna hade varit uppe.
Det tog, inte helt oväntat, väldigt lång tid att köra på sådana här vägar, så till slut gjorde vi vårt bästa för att ta oss ut på större vägar – vilket var lättare sagt än gjort. Området nordväst om Brösarps backar är ett myller av småvägar och med väldigt få större vägar. Riktigt naturskönt för den som vill ha avskildhet.
Så småningom kom vi ut på större vägar och fick lite mer öppna ytor. Marknadsområdet i Kivik passerades. Jag har sett det utan marknadsstånd och alla besökare förut, men det känns ändå lite konstigt att se det så öde.
Men… vad gjorde vi i Kivik om vi ändå inte skulle gå på marknaden?
Jo, förutom marknaden så finns det ett resmål till som jag alltid besöker: Kiviks musteri. Deras päroncider är den godaste cider som jag känner till. Inget annat kommer i närheten. Den finns visserligen att köpa i varenda(?) livsmedelsbutik året runt, men det är ändå en speciell känsla att åka till ”källan” och köpa den direkt i deras musteributik. Dessutom är den lite billigare där.
I år blev det dessutom ett besök på deras Restaurang Kärnhuset. Det var precis dags för lunch när vi kom dit, så vi passade på att ge Lovisa sin mat och så fick vi också lite i magen.
Deras meny var verkligen… ”äppelinspirerad”. Nästan allt hade äpple i sig, även sådana rätter som åtminstone jag inte direkt associerar med äpplen. Deras caesarsallad var helt okej, men faktiskt inte lika god i smaken som den man får på Espresso House. Märkligt.
Efter maten åkte vi vidare söderut längs med Österlens kust. Först förbi Simrishamn och sedan orter som Brantevik och Skillinge. Idylliska platser som ligger vackert. Frågan är bara hur skönt det är att bo där på vintern, när stormarna driver in från Östersjön. Brrr…
Så småningom kom vi så till Ales Stenar, som har en helt fantastiskt utsikt åt nästan alla väderstreck. Vem som än släpade dit och reste alla stenar, måste ha haft samma känsla i kroppen som vi får när vi är där.
Lovisa hade ”gladtungan” ute nästan hela tiden. Hon har inte lärt sig att gå själv riktigt än, men det kommer, det kommer. Nästa år tror jag hon går själv mellan stenarna utan att hålla i varken mig eller mamma.
En sådan här lång utflykt är rolig, men tar på krafterna. När vi på vägen hem plötsligt blev inbjudna till grillning på Gröningen i Helsingborg, så tänkte vi först inte att vi skulle orka med det. Men tja, varför inte? God mat och trevligt sällskap är ju alltid uppskattat!
Lovisa hade i alla fall inte blivit alltför trött av resan, för hon kröp runt i gräset hela tiden – när hon inte försökte stjäla våra korvar. Men hon stal som vanligt våra hjärtan.
Den första var
Nästa uppehåll blev
Desto varmare var det inne på
Längre upp i ”huset” fanns både land- och luftlevande varelser. Många rörde sig faktiskt fritt i rummen, så det gällde att se upp när man öppnade och stängde dörrar – och givetvis när man stegade fram.
I andra fall gick djuren att se mycket bättre. De var också mer framfusiga. Denna lilla apa (någon form av markatta?) använde vår barnvagn som klätterredskap på vägen från ena sidan rummet till den andra.
Det var lite kyligt, så vi fick värma oss på den fina och nybyggda restaurangen på området med lite fika.
Efter ett obligatorisk besök i fabriksbutiken körde vi vidare österut och anlände till Kalmar.

Färden gick därefter över Ölandsbron till (inte helt oväntat) Öland. Med tanke på mitt förnamn, så har jag alltid reagerat när fyren
Det fanns egentligen bara två anledningar för henne att åka dit: Att se polkagrisarna tillverkas och att köpa några med sig hem.
Museet var inte jättestort, men det fanns en del att titta på. Särskilt gillade jag korridoren på övre våningen (bilden ovan). Visst ser den ut som
Det kalla vädret hade nu kompletterats med regn, vilket drabbade oss när vi köpte varsin stenugnsbakad pizza på
Ett besök senare på
Vid varje bur eller inhägnad fanns en skylt som berättade vilket djur det handlade om, hur det lever normalt och varför det är hotat. Med mera, med mera.
Därefter blev det E6:an hela vägen hem. Det var rätt skönt att komma hem framåt fredagskvällen – och framför allt var det skönt att komma hem till sol och värme. Skåne mötte oss som vanligt med ett soligt leende.
Nu väntar sommaren med idel jobb för pappas del, men vi ska försöka att komma iväg på fler utflykter. Alla måste ju inte vara lika långa som den här.
Lovisa fick gröt, medan de vuxna fick det som var på bilden ovan. Och jag fick ångest för att jag inte tagit med min systemkamera utan fick nöja mig med mobilbilder.
Detta innebar den längsta resan hittills för Lovisa.
Tomma sånär som på ett par anställda som packade upp varor.
Vi tog närmaste vägen till Anna och Richard. Det visade sig vara en ganska liten väg…
Det var extra skönt att få komma in i ett varmt hus efter de upplevelserna. In till de två katterna, varav den ena (Duchess) syns ovan.
Här är Tindra, Linnéa och Lovisa. Linnéa är bara några veckor yngre än Lovisa, men de är ändå rätt så jämnstora. Om Lovisa bara kunde suga mindre på handen och koncentrera sig mer på att äta, så kommer hon snart att växa ännu mer.
Vi hade lång väg hem att köra, så vi gav oss iväg tidigt på kvällen.