De två första nätterna hemma förflöt ungefär som man hade förväntat sig: Med väldigt lite sömn.
Första natten, mellan söndag och måndag, kändes som ett mandomsprov. Trött och hungrig tvingades man genomlida ett gällt barnskrik som gick genom märg och ben.
Ja, genomlida. Jag hade inställningen långt innan jag blev pappa och jag upprepar det nu: Varför måste spädbarn skrika? Varför har de ”begåvats” med detta, för mig åtminstone, högst antisociala beteende?
För att de behöver uppmärksamhet?
Okej, jag köper det. Men jämför med hundvalpar eller kattungar. De gnyr och gnäller, väldigt gulligt dessutom. Ens hjärta brister ju vid blotta åsynen av en liten, hjälplös kattunge som säger ”miiiiaauuuu, miiiiaauuuu”. Man kan inte låta bli att gå fram och försöka hjälpa.
När det gäller spädbarn, så är det snarare trumhinnorna som brister. Den första reaktionen är inte att gå fram och hjälpa, utan snarare att ta sig bort från oljudet. Det finns ingenting gulligt med barnskrik vad mig beträffar.
Däremot så går jag givetvis emot mina instinkter och hjälper mitt lilla barn med vad det nu kan vara. Förutom att ge bröst, för mina man boobs fungerar inte riktigt på det viset.
Nej, snälla naturen, se till att även mänskliga nyfödda får ett gulligare sätt att meddela att de behöver hjälp och uppmärksamhet.
Det fanns en familjemedlem, vars reaktion vi var väldigt spända på att få se: Felicia.
Hon reagerade ungefär som om vi hade tagit ett främmande djur med hem – vilket vi ur hennes synpunkt egentligen hade gjort. Det lät konstigt, luktade konstigt… Bäst att gömma sig!
När nu två dagar har gått, så fortsätter hennes misstänksamhet. Se bara på hennes reaktion på bilden ovan, när hon ligger i sin korg och stirrar ut mot köket där Emelie går runt och håller Lovisa.
Men hon börjar att vänja sig. Hon springer inte längre iväg när Lovisa kommer i närheten (om hon inte kommer väldigt nära) och hon vågar närma sig mer och mer.
Lovisa är å sin sida ganska ointresserad av Felicia. Hennes syn är ju inte den bästa (läste någonstans att spädbarn ser skarpt ungefär 30 centimeter framför sig) och nu är det mest sömn och mat som hör till intressena. Däremot är vi glada över att hon ännu inte uppvisar några allergisymptom, vilket vi är mest oroade för i den relationen.
Idag, drygt två dygn efter födseln, var det dags för PKU-provet – som vi besökte familje-BB för. Man letar efter fem ovanliga sjukdomar. Dessutom sparas resultatet i det så kallade PKU-registret, som man kan ta sig ur om man är konspiratoriskt lagd.
Men innan dess skulle Lovisas hörsel testas, som ni kan se på bilden ovan.
Jag trodde att hörseltestet gick ut på att se om hon visade någon reaktion på ett plötsligt och/eller högt ljud, men så var inte fallet. I stället handlade det om att skicka in ett ljud (ett ganska brusigt sådant; vi fick provlyssna) som, om hörseln uppfyller kriterierna, ska ”studsa tillbaka” från örat (trumhinnan skulle jag tro).
Vi blev informerade i förväg om att det inte var säkert att testet skulle bli positivt, för nyfödda har oftast lite fett och annat i hörselgången. Men vi fick faktiskt grön signal på båda öronen. Skönt.
Däremot blev vi ”underkända” på nästa steg: Har Lovisa kissat någonting?
Bajsat tjära har hon gjort i massor, men vi kunde inte påminna oss om att vi hade sett någon urin. Den kan ha blandat sig med avföringen eller så har den varit genomskinlig och vi har missat att se den i blöjan.
Hur som helst var detta inte bra. Spädbarn ska ha kissat någonting efter två levnadsdygn, så barnmorskan fick ringa en barnläkare för att höra hur vi skulle gå till väga. Det blev till att gå upp till sjukhuset och perinatalavdelningen för en närmare undersökning.
Efter lite väntan kom barnläkaren, som visade sig vara samme man som hade undersökt Lovisa morgonen efter förlossningen. Han var väldigt trevlig och informativ och hade ett lättsamt sätt.
Han kunde inte säga säkert att det inte var något fel på Lovisas urinsystem, men han trodde till 99,9 procent att vi helt enkelt hade missat att se urinen. Det är ju inte precis att man känner efter i blöjan… Hon reagerade inte nämnvärt på hans klämmande och tryckande på mage och underliv, vilket hon borde ha gjort om hon haft en spänd urinblåsa.
Men han ville inte släppa möjligheten heller. Vi var helt enkelt tvungna att veta säkert. Så lösningen blev att vi fick ett par specialblöjor, där en rand mitt på blöjan indikerar om det förekommer urin.
Sedan ner igen till familje-BB, där vi så slutligen skulle ta det där PKU-provet.
Men det var inte heller lätt… Spädbarn har väldigt små blodådror, så det är svårt att komma åt dessa med en kanyl.
Barnmorskan kom åt en ”stor” blodådra på vänsterhanden, men lyckades bara få ut några få droppar blod. Så det blev ett försök på högerhanden i stället i en mycket mindre blodådra, men som å andra sidan gav så mycket blod att hon knappt fick stopp på blodflödet. Hahaha!
Här hjälpte Emelie till genom att trösta Lovisa med en sockerlösning som hon droppade i munnen under provtagningen.
Fast Lovisa var faktiskt ganska samarbetsvillig. Det såg ut att göra ganska ont, med tanke på hur hårt hennes lilla hand böjdes och den tjocka nålen som stacks in, men hon gav knappt något ljud ifrån sig. Duktig tös!
Så småningom var samtliga papperscirklar helt ifyllda med blod och vi kunde gå hem och äta en försenad lunch.
Nu får vi vänta på provresultatet. Om allt är okej, så hör vi ingenting – så vi hoppas slippa några telefonsamtal i det ärendet.
Annars verkade Lovisa vara en väldigt snäll liten flicka utan andningsproblem. Hon sov mest. När hon väl var vaken, så kikade hon fram bakom trötta ögonlock (som jag tycker är ganska lika Jabba the Hutts ögonlock, haha!).
Bilden ovan känns väldigt 2010 för mig. Nyfödd bebis ligger och nannar, samtidigt som pappa fotograferar och mamma ligger och uppdaterar Facebook på en iPad. Undrar hur lång tid det tar innan den bilden känns väldigt gammal?
Det var en ganska omild behandling, men det var för ett gott syfte. Bland annat för att se att armar och ben böjde sig som de skulle.
Så nu, medan solen gick ned över Öresund denna väldigt vackra höstdag (bilden ovan tog jag från förlossningsrummet när vi hade kommit på plats; 
Vi visste sedan tidigare att det finns många olika sorters smärtlindringar att tillgå. Men Emelie använde i princip bara en sak: 
Det är viktigt att mor och barn genast kommer i hudkontakt med varandra. Barnet har då lättare att komma till bröstet och börja amma. Fast den inställningen/kunskapen har man inte alltid haft.
Man kan se ”grenarna” på ”livets träd” och nederst hänger förstås en del av navelsträngen.
Så småningom var det dags för mätning och vägning.
En och en halv timme efter förlossningen kom personalen in till oss med fika och lite bubbelvatten (alkoholfritt förstås).
Det var ett ganska stort rum vi hade till vårt förfogande, men det var ganska kalt också. Två sängar, två stolar och ett bord. Minimalt med väggdekorationer.
Det är en del av resultatet från de fröer som vi gav mina föräldrar efter min och Emelies roadtrip i USA förra året. Vi köpte fröer från amerikansk sekvoja (eller redwood som man också kan säga), som nu har börjat växa till sig lite – sakta men säkert.
Vi får se vad undersökningen visar på måndag. Förhoppningsvis kan även vårt lilla ”frö” få växa och bli stort. Kanske inte över 100 meter som träden i Muir Woods, men bra ändå.