För ett år sedan såg Lovisa solnedgången för första gången. Eller missade hon den precis? Minns inte.
Hur som helst så minns jag att det var en solstråle som tittade ut. Och hon har bara fortsatt att skina starkare för varje dag.
För Lovisa var detta en dag som alla andra. Förutom förstås att det plötsligt dök upp en massa människor i hennes hem. Som åt och drack. Som sjöng för henne. Och som hade med sig… presenter!
Mamma och pappa var extra pussiga och kramiga den här dagen också.
Det var nog bara katten som var sig själv. Svårt att säga, för hon höll sig som vanligt undan när det började höras ”okända” röster i lägenheten.
Farmor hade kommit redan dagen innan. Dels för att hälsa på lite längre, dels för att hjälpa till med förberedelserna.
Mamma och farmor var jätteduktiga! Först bakades det princesstårta, som skulle fyllas med hemgjord vaniljkräm och jordgubbssylt och täckas med rosa marsipan. Pappa var duktig nog att hitta det sista marsipanpaketet i affären, annars var risken att han fått ställa sig och göra egen marsipan. Han som inte ens äter marsipan.
Sedan var det räkmackor som skulle fixas. Mamma har praktiserat på Fahlmans, så hon vet hur man gör så att räkmackorna inte blir för blöta. Och de blev supergoda!
Som en ”biprodukt” av princesstårtan blev det mycket äggvita över, så då fick det förstås bli några maränger också. Samt negerbollar, bara för att det är så gott.
Det blev många presenter att packa upp. Roligast var att leka med snören, papper och lådor (inte helt överraskande), men snart ägnades uppmärksamheten åt gosedjur och andra ting.
En jättefin stol var kul att sitta i. I tjugo sekunder. Sedan måste man ju se om man kan klättra i den (det kunde man) och om man kan komma längre upp i bokhyllan genom att stå på ryggstödet. Så långt ville dock inte mamma och pappa undersöka.
Vid födelsedagsbordet blev det förstås sång för Lovisa. Det uppskattades inte så mycket.
Det var tvärtom ganska skrämmande att alla vuxna plötsligt ställde sig upp och började låta högt och mycket. Skönt då att ha mamma i närheten, så att man kunde dra i hennes kläder.
När de vuxna började prata om sina saker, så kunde man smita undan och börja leka med alla presenterna.
En av de roligaste sakerna var leksaksspisen. Den riktiga spisen har varit alltför lockande att röra vid, så förhoppningsvis kan den vara åt den vuxna i framtiden.
Vad fick Lovisa av mamma och pappa då? Ja, den presenten dyker inte upp förrän på tisdag. Det kommer att bli mycket spännande – för oss alla.
Den här gången blev det bland annat chokladmaränger som skulle tillagas.
Detta är resultatet. Goda kanelbullar…
Chokladmarängerna (även om chokladen blev lite väl utblandad)… Rulltårtan stod Emelies farmor för.
Och som final, la pièce de résistance: Jordgubbstårta! Hemmagjord vaniljkräm i nedre lagret, jordgubbssylt och grädde i det övre och så lokalodlade jordgubbar (från Ödåkra) som dekorering.
Lovisa är inte tillräckligt gammal för att gratulera mamma, så hon nöjde sig med att försöka komma åt min kamera.
I dag var det idel glada miner ute på balkongen! Mamma fick ägna sig åt en av sina favoritsysselsättningar (sola) och Lovisa provade sin solhatt för första gången i skarpt läge.
Nappen är ett nästan livsviktigt tillbehör. Sedan hon upptäckte att det går att hantera den på/med egen hand, så har det blivit både lättare och svårare. Lättare eftersom hon oftast själv kan plocka upp en tappad napp, svårare eftersom hon ibland leker med den så mycket att den kan fara tvärs över rummet.
Hon ser mycket mer nu. Hon är mer iakttagande, uppmärksam.
Lovisa var förstås finklädd, men slapp bli blöt om huvudet. Visserligen kan man (precis som vid dopet) hälla vatten på huvudet även vid namngivningar, men vi såg inte någon idé med det.
Men det var inte för namnbetydelsen (även om den stämmer bra) som vi valde Lovisa. När jag var mindre, tog mina föräldrar ofta med mig på resor till Estland (som min pappa flydde ifrån under andra världskriget). Det gick varken flyg eller båt från Sverige till Estland på den tiden, eftersom det tillhörde Sovjetunionen, så vi fick ta båten över till Finland och sedan köra bil runt Finska viken.
Huvudpersonen själv orkade inte med allt festande, utan däckade så småningom i sin säng.
För att skapa ett minne som Lovisa kan ha glädje av när hon blir större, hade Emelie skaffat en vacker anteckningsbok. I den fick alla gäster skriva några personliga rader till henne.
Det blev en riktigt lyckad fest, även om mitt kusinbarn på bilden ovan inte riktigt trivdes hela tiden.
Vi valde att ta ett grundrecept. Mitt i smeten lade vi sedan bitar av ljus blockchoklad och två bananskivor, täckta av mer smet.
Receptet är inte särskilt komplicerat. Ihop med ägg och kakao och lite sådant och sedan ner i en smörad pajform med ströbröd.
Kladdkakan, för det var ju nästan var det var egentligen, fick stå i ugnen ett tag och skulle sedan kylas ner.
Kladdkakan skulle sedan rullas ihop till små bollar, som vi doppade i smält, vit choklad. (Det fanns både ljus blockchoklad och vit blockchoklad i affären, men jag förstod inte skillnaden på dessa. De såg i princip likadana ut.)
Efter doppandet var det dags att hälla strössel på – och så var det färdigt så snart allt hade stelnat.