Jo, följande…

Som vanligt hade jag förlagt min semester till höstmånaderna. I och med detta hade jag fått en bonus av min arbetsgivare, som gärna ser att många söker semester utanför sommarmånaderna. Det var därmed upplagt för en resa! Det fick också bli en sorts present till Lovisa, som nu fyllde ett år. Stora tjejen!

Men vart skulle vi åka? Och vad skulle semestertemat vara?

Vi hade funderingar på att åka till något soligt ställe, men frågan var hur kul det skulle vara för Lovisa. Hon är så pass liten att jag inte tror att det finns något roligt för henne att göra. För att få vara med i exempelvis Fritidsresors Bamseklubb måste man vara minst 3 år gammal, så någon av oss hade fått passa henne i princip hela tiden. Det hade nog varit mest jag, eftersom Emelie är den av oss som dyrkar solen högst och mest.

Vi riktade därför in oss på en storstadssemester. Valet föll ganska snart på Paris och på London. Jag har varit i båda städerna tidigare, medan Emelie – trots sin tågluffning – inte ens varit i varken Frankrike eller Storbritannien. Så varför då inte slå till med båda två? Några dagar i Paris och sedan ta tåget under kanalen till London. Perfekt!

Visserligen är Lovisa en väldigt snäll tjej, men vi var ändå lite fundersamma kring hur hon skulle gilla att resa bort. Det gick ju bra i våras när vi gjorde vår lilla ”majfärd” runt i Sverige, men då var hon fortfarande tillräckligt liten för att inte vilja springa runt hela tiden. Nu är hon en väldigt framåt tjej och ska tvunget gå mycket. Så klart.

Det började i alla fall bra. Vårt flyg gick vid halvnio-tiden på morgonen, så vi var tvungna att gå upp tidigt för att ha en god marginal i fall något hände på resan till flygplatsen. Vi väckte vår lilla björnunge vid femtiden – och hon slog upp ögonen med ett leende! Helt underbart. Att hon tog sin dagliga tupplur på planet gjorde att hon inte heller ogillade de två timmarna på flyget till Paris särskilt mycket.

Vi hade valt ett hotell som låg i så bra kvarter som möjligt, samtidigt som det inte skulle vara för dyrt. Det är en svår kombination, men jag tror vi hittade rätt med Select Hotel – Rive Gauche. Det ligger precis vid Sorbonneuniversitetet, inte långt från parken Jardin du Luxembourg, där franska senaten ligger. Det var ett lagom stort rum på femte våningen, med mycket bra standard. Det enda konstiga var att toaletten hade ett eget rum, så man fick gå ut och in i badrummet för att kunna tvätta händerna.

Frukosten var ungefär som jag mindes den från förra gången jag var i Paris: Små baguetter och croissanter, smör och marmelad, kaffe och juice… Ja, det var nog allt. Vi åt där varje morgon, mest för att åtminstone få i oss någonting och för att kunna ge Lovisa sin morgongröt. Annars var frukosten inte mycket att prata om, men den ingick i alla fall i rumspriset.

Dagarna var fulla av aktiviteter dessa dagar. Mycket gående, mycket tittande. Vi gick ut på morgonen och kom ofta inte hem förrän sen eftermiddag.

Vi försökte att hålla ett någorlunda mat- och sovschema. Sovstunderna kom närmast automatiskt, för framåt lunch märke vi plötsligt att Lovisa började hänga med huvudet. Då var det bra att kunna fälla tillbaka ryggstödet på sulkyn och låta henne få sina timmar.

Sulkyn, ja… Vi hade lämnat den vanliga barnvagnen hemma och i stället tagit med vår sulky i stället. Det var verkligen ett av våra bättre beslut! Den gav förstås inte lika bra komfort för Lovisa som barnvagnen, men den var otroligt mycket smidigare att köra och ha med sig. Lätt att fälla ihop också, om nöden krävde det.

Bara en sådan sak som tunnelbanorna i Paris och i London. Oftast såg det ut så här:

Trappor! Massor av trappor. Väldigt få tunnelbanestationer (dock fler i London än i Paris) hade hissar eller åtminstone rulltrappor, så jag förstår om ensamma mammor och pappor väljer andra transportmedel.

Annars gick det väldigt smidigt att ta tunnelbanan. Tyvärr var våra dagspass ganska små, bara små papperslappar, så det gällde att snabbt lägga tillbaka dessa i plånboken efter användningen. Då var det bättre i London, där man fick både rejäla plastkort och -fickor att lägga dessa i. Så länge man inte åkte under den värsta rusningstiden, så var det inga problem att få plats med både barn och sulky. Fast det verkade som om det inte var särskilt många med småbarn som tog tunnelbanan.

Faktum var att vi undrade om det alls fanns några småbarn i Paris..! Vi kom på efter ett tag att det var fullt med folk på Paris gator, men nästan inga personer med barnvagnar. Var håller alla barn hus om dagarna? Har alla ”nannys” och sitter inomhus? Sätts de i förskola så fort de har fötts? Flyttas alla ut på franska landsbygden? Mycket märkligt.

Det verkade inte heller som om småbarn får följa med ut på restaurang, för de sågs inte till där heller. Det var en del förvånande blickar när vi stegade in med Lovisa. Barnstolar kunde vi glömma, för de fanns inte, så Lovisa fick sitta i ens knä medan man försökte att själv få i sig något. Och inte ens inne på McDonald’s fanns det några mikrovågsugnar där vi kunde värma Lovisas mat. Visserligen kunde vi till slut lösa det på något vis ändå (populärast var att ge oss en stor kopp eller skål med varmt vatten), men Sverige framstår som ett föregångsland i sammanhanget.

Lovisa hängde med överallt (tja, hon hade ju inte så mycket val). Hon gillade det mesta – och människorna hon mötte gillade henne. Hon fick många uppskattande leenden och komplimanger. Själv blev hon då väldigt blyg och ville gömma sig bakom mamma eller under pappas haka, vilket gjorde att betraktarna gillade henne ännu mer. Mycket sött.

Vi besökte de vanliga ”turistfällorna”: Eiffeltornet, Triumfbågen, Champs-Élysées, Galeries Lafayette, Notre Dame… De är ju ändå ställen man måste besöka åtminstone en gång när man besöker Paris.

Ett ställe som är väldigt välbesökt, men som kanske inte alla turister orkar leta upp, är faktiskt en kyrkogård: Cimetière du Père-Lachaise.

Där ligger många kändisar begravda. Eller vad sägs om följande axplock: Maria Callas, Frédéric Chopin, Jim Morrison, Edith Piaf, Marcel Proust och Oscar Wilde?

Det är en ganska märklig känsla att vandra omkring där. Stället känns som plockat ur någon gammal skräckfilm från 1930-talet. Man förväntar sig nästan att dimman ska börja rulla in och mörka figurer krypa fram från gravarna. En del gravmonument är helt nya, andra är mycket gamla, söndriga och mossbevuxna. En del är enkla, andra otroligt ståtliga.

Det är också en väldigt stor plats, men vi fick i alla fall se bland annat minnesmonumentet för de omkomna på Flight 447 från Rio de Janeiro till Paris samt gravmonumentet för Chopin och Oscar Wilde. Det sistnämnda var tyvärr helt nedklottrat (många läppstiftspussar, men också en del annat).

Det blev många besök i parker också, för att Lovisa skulle få gå lite mer fritt.

Förutom tidigare nämnda Jardin du Luxembourg, så var vi även i Jardin des Tuleries (nära Louvren) och Ménagerie du Jardin des Plantes. Det sistnämnda var delvis en botanisk trädgård. Verkligen härliga ställen. Små andningshål här och var i den trafikintensiva och myllrande storstaden.

På fredagen var det dags att ta farväl av Paris och ge oss iväg till London. Vi tog en morgonpromenad i den närmaste parken innan vi åkte med tunnelbanan till järnvägsstationen Gare du Nord, varifrån vårt tåg skulle gå.

Om den resan, och vad vi hittade på i London, skriver jag i nästa inlägg.

Då får ni också veta vad som hände med Lovisas kramdjur Hunden, för den verkade inte ha följt med över till Storbritannien…

För ett år sedan såg Lovisa solnedgången för första gången. Eller missade hon den precis? Minns inte.

Hur som helst så minns jag att det var en solstråle som tittade ut. Och hon har bara fortsatt att skina starkare för varje dag.

För Lovisa var detta en dag som alla andra. Förutom förstås att det plötsligt dök upp en massa människor i hennes hem. Som åt och drack. Som sjöng för henne. Och som hade med sig… presenter!

Mamma och pappa var extra pussiga och kramiga den här dagen också.

Det var nog bara katten som var sig själv. Svårt att säga, för hon höll sig som vanligt undan när det började höras ”okända” röster i lägenheten.

Farmor hade kommit redan dagen innan. Dels för att hälsa på lite längre, dels för att hjälpa till med förberedelserna.

Mamma och farmor var jätteduktiga! Först bakades det princesstårta, som skulle fyllas med hemgjord vaniljkräm och jordgubbssylt och täckas med rosa marsipan. Pappa var duktig nog att hitta det sista marsipanpaketet i affären, annars var risken att han fått ställa sig och göra egen marsipan. Han som inte ens äter marsipan.

Sedan var det räkmackor som skulle fixas. Mamma har praktiserat på Fahlmans, så hon vet hur man gör så att räkmackorna inte blir för blöta. Och de blev supergoda!

Som en ”biprodukt” av princesstårtan blev det mycket äggvita över, så då fick det förstås bli några maränger också. Samt negerbollar, bara för att det är så gott.

Det blev många presenter att packa upp. Roligast var att leka med snören, papper och lådor (inte helt överraskande), men snart ägnades uppmärksamheten åt gosedjur och andra ting.

En jättefin stol var kul att sitta i. I tjugo sekunder. Sedan måste man ju se om man kan klättra i den (det kunde man) och om man kan komma längre upp i bokhyllan genom att stå på ryggstödet. Så långt ville dock inte mamma och pappa undersöka.

Vid födelsedagsbordet blev det förstås sång för Lovisa. Det uppskattades inte så mycket.

Det var tvärtom ganska skrämmande att alla vuxna plötsligt ställde sig upp och började låta högt och mycket. Skönt då att ha mamma i närheten, så att man kunde dra i hennes kläder.

När de vuxna började prata om sina saker, så kunde man smita undan och börja leka med alla presenterna.

En av de roligaste sakerna var leksaksspisen. Den riktiga spisen har varit alltför lockande att röra vid, så förhoppningsvis kan den vara åt den vuxna i framtiden.

Vad fick Lovisa av mamma och pappa då? Ja, den presenten dyker inte upp förrän på tisdag. Det kommer att bli mycket spännande – för oss alla.

I år bestämde de sig för att det här skulle vara sista sommaren. Ingenting varar för evigt.

Här är några bilder från en av dessa sista sommardagar vi tillbringade där.

Gunga är skoj! Gammelmormor och -morfar sitter i bakgrunden och tittar på, medan pappa försöker att ta kort utan att bli knockad av gungan.

Lovisa testar på att doppa fötterna i Öresund. Inte särskilt varmt, så det var inte jättepopulärt.

Men mamma kommer nog fortsätta att försöka få dig att gilla att bada i havet. Hon har försökt även med pappa – och misslyckats. Haha!

Små blöta tassar ger avtryck på den solvarma bryggan.

Goda, kalla saker som Lovisa ännu inte får äta.

Fast det blir förstås päronglass för henne så småningom. Pappa åt ju alltid päronglass i Loviisa, staden som hon är uppkallad efter.

Det finns en sak jag gillar mer än skogar. Skogar som har höjdskillnad.

Skog med berg är allra bäst, som när jag besökte Schweiz hösten 2006:

Här i Skåne får vi förstås nöja oss med något lägre saker. Men Skåne är inte direkt platt för den sakens skull.

Ett av våra många vackra områden, och ett som är lite backigt, är Söderåsens nationalpark.

Man kan komma in på området från flera håll, men vi brukar komma via Skäralid. Där möts man först av den vackra sjön (som tydligen heter Skärdammen och därmed borde betraktas som en damm), som denna dag låg blank som en spegel. Bara tillfälligt, men det räckte för ett bra fotografi.

Vår plan (eller åtminstone min) var att gå en riktigt lång runda. Ta sikte på en av vandringslederna och sedan försöka att ta oss runt.

Första biten är väldigt lätt, för då går man längs med sjön (eller förlåt, dammen). Den är rullstolsanpassad, vilket även är perfekt för barnvagnar.

Lovisa, som slapp gå, var på hugget denna dag och kikade nyfiken på allting. Hon har redan lärt sig att man ska titta glatt in i pappas kamera.

När den anpassade stigen var slut, blev det till att förlita sig på det som fanns.

Det var bitvis inte särskilt mycket. Vi var väldigt glada att vi hade en trehjulad barnvagn, för ibland krävdes det att man bara körde på framhjulet. Vid andra tillfällen fick vi bära både barnvagn och Lovisa eftersom det inte gick att komma fram annars.

Vi gick därför inte hela den långa runda som jag hade tänkt mig, utan tog en liten genväg. Vi får vänta med längre turer tills Lovisa kan gå själv (och gå långt!).

Slitna och svettiga pustade vi ut med oväntat god (och ekologisk) mat på Skäralids restaurang vid sjön. Dammen, menar jag.

En bra dag!

Så inte idag, när ”farbror och faster” Mattias och Teresia var med. De var på tillfälligt besök och följde med över till grannlandet för lite sightseeing.

Ett av målen var att äta ett danskt wienerbröd med chokolaaaade. Lättare sagt än gjort. De fanns inte att uppbringa någonstans..! Visserligen var det gott om besökare i staden, men hur kan konditorierna i Helsingør få slut på wienerbröd? Mycket, mycket märkligt.

Det fick i stället bli lite fika på försvarsvallen kring Kronborg, där den stora svanfamiljen drog mycket publik.

Kvällen avslutades med ett skrovmål på Brooklyn, där vissa av oss försökte att återuppleva våra restaurangbesök i USA.

Det har inte heller hjälpt att jag har jobbat hela sommaren. Det blir lite tid över till bloggande, inte minst nu när Lovisa är så pass aktiv och rörlig och kräver mer uppmärksamhet än hon gjorde när hon knappt kunde vända på sig. Men det är ju å andra sidan en mycket trevlig utveckling!

Sedan har sommaren i övrigt haft en hel del aktiviteter. Mycket solande (åtminstone i början) och en del utflykter. En sådan utflykt är den traditionella Skånerundan som jag har gjort i många år och som nu även har blivit Emelie och Lovisas tradition.

Normalt har den varit förlagd till någon av dagarna då Kiviks marknad pågår, men i år ville vi annorlunda. Jag har alltid retat mig på föräldrar som tvunget ska ha med både småbarn och (framför allt) barnvagnar på marknaden, eftersom det är trångt i gångarna redan förut och underlaget sällan lämpar sig för stora barnvagnar, så jag tänkte inte köra barnvagn där i vilket fall. Någon måtta på hyckleriet får det vara. Hellre då bära omkring på Lovisa. Fast sedan påpekade Emelie att vi sällan är på marknaden särskilt länge ändå, så varför inte åka rundan en vanlig dag i stället?

En lysande idé! Så vi gjorde så: Valde en vacker sommardag då jag var ledig och sedan körde vi iväg. Bara vi tre.

Jag tog förstås med mig lite tekniska prylar, bland annat min gps-mottagare så att vi i efterhand kunde se var vi körde och var vi tog bilder.

Det finns ingen rak väg från Helsingborg till Kivik, men vi hade ändå inga planer på att köra särskilt rakt eller på så stora vägar. Redan efter Eslöv började vi färden på småvägar bland åkrarna och efter Höör blev det ännu värre. Då körde vi rakt in på en skogsväg som egentligen var förbjuden att köra in på (av någon anledning), men eftersom Google Maps visade en väg där, så…

Bilden ovan visar bara lite av hur små vägar vi var inne på. Ibland kändes det som om skogen hade varit inne i bilen om inte rutorna hade varit uppe.

Det tog, inte helt oväntat, väldigt lång tid att köra på sådana här vägar, så till slut gjorde vi vårt bästa för att ta oss ut på större vägar – vilket var lättare sagt än gjort. Området nordväst om Brösarps backar är ett myller av småvägar och med väldigt få större vägar. Riktigt naturskönt för den som vill ha avskildhet.

Så småningom kom vi ut på större vägar och fick lite mer öppna ytor. Marknadsområdet i Kivik passerades. Jag har sett det utan marknadsstånd och alla besökare förut, men det känns ändå lite konstigt att se det så öde.

Men… vad gjorde vi i Kivik om vi ändå inte skulle gå på marknaden?

Jo, förutom marknaden så finns det ett resmål till som jag alltid besöker: Kiviks musteri. Deras päroncider är den godaste cider som jag känner till. Inget annat kommer i närheten. Den finns visserligen att köpa i varenda(?) livsmedelsbutik året runt, men det är ändå en speciell känsla att åka till ”källan” och köpa den direkt i deras musteributik. Dessutom är den lite billigare där.

I år blev det dessutom ett besök på deras Restaurang Kärnhuset. Det var precis dags för lunch när vi kom dit, så vi passade på att ge Lovisa sin mat och så fick vi också lite i magen.

Deras meny var verkligen… ”äppelinspirerad”. Nästan allt hade äpple i sig, även sådana rätter som åtminstone jag inte direkt associerar med äpplen. Deras caesarsallad var helt okej, men faktiskt inte lika god i smaken som den man får på Espresso House. Märkligt.

Efter maten åkte vi vidare söderut längs med Österlens kust. Först förbi Simrishamn och sedan orter som Brantevik och Skillinge. Idylliska platser som ligger vackert. Frågan är bara hur skönt det är att bo där på vintern, när stormarna driver in från Östersjön. Brrr…

Så småningom kom vi så till Ales Stenar, som har en helt fantastiskt utsikt åt nästan alla väderstreck. Vem som än släpade dit och reste alla stenar, måste ha haft samma känsla i kroppen som vi får när vi är där.

Lovisa hade ”gladtungan” ute nästan hela tiden. Hon har inte lärt sig att gå själv riktigt än, men det kommer, det kommer. Nästa år tror jag hon går själv mellan stenarna utan att hålla i varken mig eller mamma.

En sådan här lång utflykt är rolig, men tar på krafterna. När vi på vägen hem plötsligt blev inbjudna till grillning på Gröningen i Helsingborg, så tänkte vi först inte att vi skulle orka med det. Men tja, varför inte? God mat och trevligt sällskap är ju alltid uppskattat!

Lovisa hade i alla fall inte blivit alltför trött av resan, för hon kröp runt i gräset hela tiden – när hon inte försökte stjäla våra korvar. Men hon stal som vanligt våra hjärtan.

Denna helg var just sådan: Vi fick långväga besök, av trevliga familjen Ulvenståhl, och vi besökte två platser där åtminstone jag inte har varit förut.

Den första var Flickorna Lundgren på Skäret. Det var inte direkt något utflyktsväder, men vad gör man? (Jo, tar med sig paraply.)

Lundgren-stället var duktiga på att ta betalt… Men nog var det en god räkmacka vi fick till andrafrukost. Och måltidsdrycken, i form av fläderblomssaft, var verkligen kraftfull i smaken. Nästan lite väl bra.

Nästa uppehåll blev Kullaberg, där familjen Ulvenståhl aldrig hade varit. Det var lite småspik och blåst, så vi tog en runda runt fyren och gick sedan tillbaka till bilarna.

Jag var ganska avundsjuk på Tindra, som kunde åka på det viset i barnvagnen…

Desto varmare var det inne på Tropikariet i Helsingborg. Jädrans, så varmt! Jag blev nästan illamående, både av värmen och av lukten/stanken av djur. Men det är förstås oundvikligt att det luktar i djurparker, särskilt sådana som är inom fyra väggar och tak.

Men intressant var det! Akvariet i källaren var inte så stort som det jag besökte i Monaco, men tillräckligt stort för att rymma en haj och en massa vackra fiskar och koraller. Här fick Lovisa sin första närkontakt med världen under vattenytan. Hon verkade gilla det mycket!

Längre upp i ”huset” fanns både land- och luftlevande varelser. Många rörde sig faktiskt fritt i rummen, så det gällde att se upp när man öppnade och stängde dörrar – och givetvis när man stegade fram.

Bilden ovan blev bättre än jag trodde. Det var nästan helt mörkt där fladdermössen var, men tack vare ljusstark optik och en bra kamera (jag måste skryta om min kamerautrustning ibland) så blev det rätt bra. De som inte gillar fladdermöss ska nog inte gå in i den avdelningen, för det enda man märkte av dem (om man inte lyckades se dem i mörkret) var det tysta ljudet av vingslag runt öronen.

I andra fall gick djuren att se mycket bättre. De var också mer framfusiga. Denna lilla apa (någon form av markatta?) använde vår barnvagn som klätterredskap på vägen från ena sidan rummet till den andra.

Jag märkte det inte först, men det fanns personal som gick runt hela tiden. Förmodligen både för att skydda djuren och besökarna. Bra så.

Djuren ovan tror jag är surikater, men jag är inte säker. Djuren ovan är lemurer. Det fanns gott om skyltar att läsa, men man kommer ju inte ihåg hälften efteråt. (Jag har en bild på ett par smaskiga kackerlackor också, som faktiskt också fanns på plats, men de får komma med en annan gång.)

Till sist blev det gemensam middag och kvällsmys medan våra båda familjer stod på balkongen och tittade på åskvädret ihop. Mycket lyckat!

Så här ser hennes mat- och sovklocka ut för närvarande.

Först och främst har hon sina vanliga måltider. Det börjar med gröt på morgonen. Eventuellt blir det en fruktpuré på förmiddagen, annars är det lunch vid 12 i form av varm burkmat. Fruktpuré på eftermiddagen, följd av gröt som middag och sedan välling som sista måltid för dagen. Hon älskar välling (liksom gröt) och skulle säkert gärna äta välling till frukost också, men vi vill ha den som en sorts indikation för henne att det snart är dags att gå och lägga sig.

Mestadels blir det alltså fabriksproducerad mat. Tråkigt på ett sätt, men det är absolut ingen dålig mat det handlar om. Hon skulle gärna få äta mer av vår mat, för det får hon ibland, men det är svårt att laga mat utan kryddor – och kryddning efteråt blir oftast inte särskilt bra. Hon ska få äta mer av vår mat när hon blivit lite äldre.

Men hon får annat att tugga på av oss ändå. Hon är alltid med vid matbordet när vi äter vår mat (särskilt om måltiderna sammanfaller i tid), så hon skulle bli ganska rastlös och avundsjuk om hon inte fick något själv att tugga på.

Då är smörgåsrån något vi ofta plockar fram. Hon får småbitar att tugga och smaska på. På det viset är hon sysselsatt ett tag innan hon vill ha nästa bit. Det är ganska torrt, men bitarna blir snabbt blöta av hennes saliv (som hon, likt andra småbarn, producerar litervis av) och fastnar därför inte i halsen.

Nu vet jag att inte alla tycker det är någon bra idé med smörgåsrån (ett exempel här), men herregud… chilla ner er.

Mosad banan förekommer också. Ostbitar, lite pålägg, en och annan makaron… Det mesta som inte är för starkt eller för kryddat.

Sovrutinerna är ganska fasta och bra också. Jag kan inte minnas när vi senast var tvungna att ta upp henne på natten för att byta blöja.

Hon lägger sig oftast senast vid 21-tiden (även om man ibland kan få hålla på ett tag för att få henne att somna) och vaknar framåt 06.30 eller senare. Då sover hon ändå på dagarna också, så hon liknar mycket sitt favorithusdjur, katten.

Förr hade hon flera sovstunder på dagen som inte varade så länge per gång, men numera har vi två längre ”sovpass”: En på förmiddagen och en på eftermiddagen. Då sover hon en och en halv timme, ibland mer än så. Jag var skeptisk innan vi provade på detta schema, för jag trodde att hon skulle vara alldeles för pigg på kvällen och inte vilja sova, men det fungerar faktiskt riktigt bra.

Och hon är så bedårande söt när hon sover. Och när hon vaknar. Ja, alltid, faktiskt.

Jag känner inte den minsta nervositet inför dessa undersökningar. Inte bara för att Lovisa tycks utvecklas normalt, utan också för att om det finns något problem i hennes utveckling så vill jag veta det. Ju snabbare jag (och framför allt sjukvården) vet om hennes eventuella problem, desto fortare kan man göra någonting åt dem. Därför hade jag gärna gått på undersökningar varje månad om det hade gått.

Just den här dagen var Lovisa inte helt pigg på besöket. Hon hade varit vaken ett bra tag efter senaste tuppluren, så hon blev mer och mer ”off”.

På bilden ovan försöker hon klara av hörseltestet på sitt eget sätt, med händerna. Hon kanske ville lära sig teckenspråk i stället?

Hörseltestet, ja… Där blev jag ganska förvånad. Förr användes något som kallas för Boel-testet. (Boel efter ”Blicken Orienterar Efter Ljudet”.) Tanken är att man pinglar med små bjällror för att se om barnet tittar åt rätt håll, det vill säga efter ljudet. Men metoden är inte helt tillfredsställande. En dansk utvärdering visade för ett antal år sedan att testet innehöll stora brister. Barn som hade hörselskador upptäcktes inte, medan barn med bra hörsel felaktigt antogs ha hörselskador.

Mycket hänger tydligen på hur erfaren och kunnig personen som utför testet är. Fast i stället för Boel-testet skulle vi svara på ett antal frågor som BVC-sköterskan läste upp. Till exempel: ”Tycks hon höra bra?”

Det var bland det dummaste jag har varit med om hittills inom sjukvården. Så eftersom Boel-testet inte fungerar så bra, så skippar vi helt testerna och frågar i stället föräldrarna om vad de tror..?! Tack, jag har inget emot att ansvar ges till föräldrar och att de får bli mer delaktiga, men vissa saker måste ändå sjukvården ordna ordentliga rutiner och undersökningar kring. Jag kan mycket väl föreställa mig flera scenarier där ett barns hörselproblem inte uppmärksammas förrän långt senare, kanske för att föräldrarna inte har uppmärksammat det hela eller för att de helt enkelt ”inte vill se” att deras barn har problem.

Skönt nog fick Lovisa åtminstone en hörselkontroll tidigare, faktiskt bara några dagar efter att hon föddes: OAE, otoakustiska emissioner. Region Skåne tillhör de landsting som utför detta på nyfödda, vilket vi tackar särskilt för.

I övrigt skulle man även se om hon kunde följa saker med blicken och sitta upp själv. Inga problem där, förutom att hon var så trött mot slutet att hon bara stirrade framför sig. Hon somnade strax efter besöket.

En lite oroväckande sak upptäcktes dock: Hon hade stannat till i växten.

Det kan ju ha varit pappas dåliga gener som börjat slå till (vi hoppas båda att hon ska få mammas gener på det området), men det kan också ha varit att de tidigare mätningarna varit felaktiga. Det är ju inte helt enkelt att mäta en sådan liten krabat som gärna kränger och rör sig hela tiden.

BVC-sköterskan tyckte dock att det var bäst att vi kom på återbesök enkom för detta – för säkerhets skull. Det skulle komma en barnläkare på besök om några veckor, så hon bokade in oss hos honom.

—

Och eftersom detta inlägg inte kom ut innan det besöket gjordes, så har vi redan facit:

Lovisa hade plötsligt vuxit drygt två centimeter på två veckor..! Ganska otroligt, men vi mätte på flera bäddar och de visade alla samma sak.

Det händer förstås att barn tillfälligt stannar av i utvecklingen på något område och sedan sätter fart igen, men vi undrar fortfarande om det var så eller om det var någon mätning som var felaktig trots allt.

Hur som helst så äter hon bra och hon går upp som hon ska i vikt, så vi hoppas att det fortsätter att gå lika bra.

Det märks på två sätt: Dels när vi tittar tillbaka på ”gamla” fotografier från hennes födsel. Ja, så värst gamla är de ju inte, för hon har inte ens hunnit fylla ett år. Dels genom att fler och fler av hennes kläder börjar få dålig passform.

Det beror inte på att pappa är dålig på att följa tvättinstruktionerna (jag är nog mer noggrann än många andra), utan på att björnungen följer sin naturliga utveckling. Det är ju en tröst att ha i åtanke vid blöjbytena, att all mat vi stoppar i henne inte bara blir till bajs.

Den här dagen fick vi därför göra en liten utrensning bland hennes kläder. Under överinseende av familjekatten, som alltid är på jakt efter nya utrymmen att nosa sig in i.

Själva gallringen gjordes av mamma Emelie, som har en gudalik förmåga att kunna packa både väskor och lådor mer än vad man trodde var fysiskt möjligt.

En fråga vi ställde oss var hur mycket av Lovisas kläder som vi skulle behålla. Någonting borde vi ju behålla som minne av hur liten hon varit.

Vi hade en ganska lika syn på det (som på det mesta annat): Ett eller ett par plagg kan man kanske behålla, men resten får skänkas, säljas eller slängas. Visserligen är jag stor anhängare av att bevara saker till eftervärlden, men ett par kilo bebiskläder är kanske inte det roligaste att ha som minne från ens barndom.