Ja, vad var det vi gav till Lovisa i ettårspresent?
Jo, följande…
Som vanligt hade jag förlagt min semester till höstmånaderna. I och med detta hade jag fått en bonus av min arbetsgivare, som gärna ser att många söker semester utanför sommarmånaderna. Det var därmed upplagt för en resa! Det fick också bli en sorts present till Lovisa, som nu fyllde ett år. Stora tjejen!
Men vart skulle vi åka? Och vad skulle semestertemat vara?
Vi hade funderingar på att åka till något soligt ställe, men frågan var hur kul det skulle vara för Lovisa. Hon är så pass liten att jag inte tror att det finns något roligt för henne att göra. För att få vara med i exempelvis Fritidsresors Bamseklubb måste man vara minst 3 år gammal, så någon av oss hade fått passa henne i princip hela tiden. Det hade nog varit mest jag, eftersom Emelie är den av oss som dyrkar solen högst och mest.
Vi riktade därför in oss på en storstadssemester. Valet föll ganska snart på Paris och på London. Jag har varit i båda städerna tidigare, medan Emelie – trots sin tågluffning – inte ens varit i varken Frankrike eller Storbritannien. Så varför då inte slå till med båda två? Några dagar i Paris och sedan ta tåget under kanalen till London. Perfekt!
Visserligen är Lovisa en väldigt snäll tjej, men vi var ändå lite fundersamma kring hur hon skulle gilla att resa bort. Det gick ju bra i våras när vi gjorde vår lilla ”majfärd” runt i Sverige, men då var hon fortfarande tillräckligt liten för att inte vilja springa runt hela tiden. Nu är hon en väldigt framåt tjej och ska tvunget gå mycket. Så klart.
Det började i alla fall bra. Vårt flyg gick vid halvnio-tiden på morgonen, så vi var tvungna att gå upp tidigt för att ha en god marginal i fall något hände på resan till flygplatsen. Vi väckte vår lilla björnunge vid femtiden – och hon slog upp ögonen med ett leende! Helt underbart. Att hon tog sin dagliga tupplur på planet gjorde att hon inte heller ogillade de två timmarna på flyget till Paris särskilt mycket.
Vi hade valt ett hotell som låg i så bra kvarter som möjligt, samtidigt som det inte skulle vara för dyrt. Det är en svår kombination, men jag tror vi hittade rätt med Select Hotel – Rive Gauche. Det ligger precis vid Sorbonneuniversitetet, inte långt från parken Jardin du Luxembourg, där franska senaten ligger. Det var ett lagom stort rum på femte våningen, med mycket bra standard. Det enda konstiga var att toaletten hade ett eget rum, så man fick gå ut och in i badrummet för att kunna tvätta händerna.
Frukosten var ungefär som jag mindes den från förra gången jag var i Paris: Små baguetter och croissanter, smör och marmelad, kaffe och juice… Ja, det var nog allt. Vi åt där varje morgon, mest för att åtminstone få i oss någonting och för att kunna ge Lovisa sin morgongröt. Annars var frukosten inte mycket att prata om, men den ingick i alla fall i rumspriset.
Dagarna var fulla av aktiviteter dessa dagar. Mycket gående, mycket tittande. Vi gick ut på morgonen och kom ofta inte hem förrän sen eftermiddag.
Vi försökte att hålla ett någorlunda mat- och sovschema. Sovstunderna kom närmast automatiskt, för framåt lunch märke vi plötsligt att Lovisa började hänga med huvudet. Då var det bra att kunna fälla tillbaka ryggstödet på sulkyn och låta henne få sina timmar.
Sulkyn, ja… Vi hade lämnat den vanliga barnvagnen hemma och i stället tagit med vår sulky i stället. Det var verkligen ett av våra bättre beslut! Den gav förstås inte lika bra komfort för Lovisa som barnvagnen, men den var otroligt mycket smidigare att köra och ha med sig. Lätt att fälla ihop också, om nöden krävde det.
Bara en sådan sak som tunnelbanorna i Paris och i London. Oftast såg det ut så här:
Trappor! Massor av trappor. Väldigt få tunnelbanestationer (dock fler i London än i Paris) hade hissar eller åtminstone rulltrappor, så jag förstår om ensamma mammor och pappor väljer andra transportmedel.
Annars gick det väldigt smidigt att ta tunnelbanan. Tyvärr var våra dagspass ganska små, bara små papperslappar, så det gällde att snabbt lägga tillbaka dessa i plånboken efter användningen. Då var det bättre i London, där man fick både rejäla plastkort och -fickor att lägga dessa i. Så länge man inte åkte under den värsta rusningstiden, så var det inga problem att få plats med både barn och sulky. Fast det verkade som om det inte var särskilt många med småbarn som tog tunnelbanan.
Faktum var att vi undrade om det alls fanns några småbarn i Paris..! Vi kom på efter ett tag att det var fullt med folk på Paris gator, men nästan inga personer med barnvagnar. Var håller alla barn hus om dagarna? Har alla ”nannys” och sitter inomhus? Sätts de i förskola så fort de har fötts? Flyttas alla ut på franska landsbygden? Mycket märkligt.
Det verkade inte heller som om småbarn får följa med ut på restaurang, för de sågs inte till där heller. Det var en del förvånande blickar när vi stegade in med Lovisa. Barnstolar kunde vi glömma, för de fanns inte, så Lovisa fick sitta i ens knä medan man försökte att själv få i sig något. Och inte ens inne på McDonald’s fanns det några mikrovågsugnar där vi kunde värma Lovisas mat. Visserligen kunde vi till slut lösa det på något vis ändå (populärast var att ge oss en stor kopp eller skål med varmt vatten), men Sverige framstår som ett föregångsland i sammanhanget.
Lovisa hängde med överallt (tja, hon hade ju inte så mycket val). Hon gillade det mesta – och människorna hon mötte gillade henne. Hon fick många uppskattande leenden och komplimanger. Själv blev hon då väldigt blyg och ville gömma sig bakom mamma eller under pappas haka, vilket gjorde att betraktarna gillade henne ännu mer. Mycket sött.
Vi besökte de vanliga ”turistfällorna”: Eiffeltornet, Triumfbågen, Champs-Élysées, Galeries Lafayette, Notre Dame… De är ju ändå ställen man måste besöka åtminstone en gång när man besöker Paris.
Ett ställe som är väldigt välbesökt, men som kanske inte alla turister orkar leta upp, är faktiskt en kyrkogård: Cimetière du Père-Lachaise.
Där ligger många kändisar begravda. Eller vad sägs om följande axplock: Maria Callas, Frédéric Chopin, Jim Morrison, Edith Piaf, Marcel Proust och Oscar Wilde?
Det är en ganska märklig känsla att vandra omkring där. Stället känns som plockat ur någon gammal skräckfilm från 1930-talet. Man förväntar sig nästan att dimman ska börja rulla in och mörka figurer krypa fram från gravarna. En del gravmonument är helt nya, andra är mycket gamla, söndriga och mossbevuxna. En del är enkla, andra otroligt ståtliga.
Det är också en väldigt stor plats, men vi fick i alla fall se bland annat minnesmonumentet för de omkomna på Flight 447 från Rio de Janeiro till Paris samt gravmonumentet för Chopin och Oscar Wilde. Det sistnämnda var tyvärr helt nedklottrat (många läppstiftspussar, men också en del annat).
Det blev många besök i parker också, för att Lovisa skulle få gå lite mer fritt.
Förutom tidigare nämnda Jardin du Luxembourg, så var vi även i Jardin des Tuleries (nära Louvren) och Ménagerie du Jardin des Plantes. Det sistnämnda var delvis en botanisk trädgård. Verkligen härliga ställen. Små andningshål här och var i den trafikintensiva och myllrande storstaden.
På fredagen var det dags att ta farväl av Paris och ge oss iväg till London. Vi tog en morgonpromenad i den närmaste parken innan vi åkte med tunnelbanan till järnvägsstationen Gare du Nord, varifrån vårt tåg skulle gå.
Om den resan, och vad vi hittade på i London, skriver jag i nästa inlägg.
Då får ni också veta vad som hände med Lovisas kramdjur Hunden, för den verkade inte ha följt med över till Storbritannien…
Farmor hade kommit redan dagen innan. Dels för att hälsa på lite längre, dels för att hjälpa till med förberedelserna.
Det blev många presenter att packa upp. Roligast var att leka med snören, papper och lådor (inte helt överraskande), men snart ägnades uppmärksamheten åt gosedjur och andra ting.
En jättefin stol var kul att sitta i. I tjugo sekunder. Sedan måste man ju se om man kan klättra i den (det kunde man) och om man kan komma längre upp i bokhyllan genom att stå på ryggstödet. Så långt ville dock inte mamma och pappa undersöka.
Vid födelsedagsbordet blev det förstås sång för Lovisa. Det uppskattades inte så mycket.
När de vuxna började prata om sina saker, så kunde man smita undan och börja leka med alla presenterna.
Lovisa testar på att doppa fötterna i Öresund. Inte särskilt varmt, så det var inte jättepopulärt.
Små blöta tassar ger avtryck på den solvarma bryggan.
Goda, kalla saker som Lovisa ännu inte får äta.
Första biten är väldigt lätt, för då går man längs med sjön (eller förlåt, dammen). Den är rullstolsanpassad, vilket även är perfekt för barnvagnar.
När den anpassade stigen var slut, blev det till att förlita sig på det som fanns.
Vi gick därför inte hela den långa runda som jag hade tänkt mig, utan tog en liten genväg. Vi får vänta med längre turer tills Lovisa kan gå själv (och gå långt!).
Det var inte första gången den här busungen var på besök i Danmark, utan faktiskt hennes tredje gång. Men det var första gången som pappa var med. Och det var bara andra gången som Lovisa faktiskt var vaken, för hon sov tydligen igenom hela andra besöket.
Det fick i stället bli lite fika på försvarsvallen kring Kronborg, där den stora svanfamiljen drog mycket publik.
Ännu en gång har det varit ett långt uppehåll i bloggen. Beklagar detta. Jag skaffade en ny dator i början av sommaren och skulle först lägga över allt från den gamla. Sedan skulle den gamla datorn säljas. Och så skulle man förstås sitta och pilla en massa med den nya datorn. Sedan skulle fler saker säljas. Med mera, med mera.
Bilden ovan visar bara lite av hur små vägar vi var inne på. Ibland kändes det som om skogen hade varit inne i bilen om inte rutorna hade varit uppe.
Så småningom kom vi ut på större vägar och fick lite mer öppna ytor. Marknadsområdet i Kivik passerades. Jag har sett det utan marknadsstånd och alla besökare förut, men det känns ändå lite konstigt att se det så öde.
I år blev det dessutom ett besök på deras Restaurang Kärnhuset. Det var precis dags för lunch när vi kom dit, så vi passade på att ge Lovisa sin mat och så fick vi också lite i magen.
Efter maten åkte vi vidare söderut längs med Österlens kust. Först förbi Simrishamn och sedan orter som Brantevik och Skillinge. Idylliska platser som ligger vackert. Frågan är bara hur skönt det är att bo där på vintern, när stormarna driver in från Östersjön. Brrr…
Lovisa hade ”gladtungan” ute nästan hela tiden. Hon har inte lärt sig att gå själv riktigt än, men det kommer, det kommer. Nästa år tror jag hon går själv mellan stenarna utan att hålla i varken mig eller mamma.
Lovisa hade i alla fall inte blivit alltför trött av resan, för hon kröp runt i gräset hela tiden – när hon inte försökte stjäla våra korvar. Men hon stal som vanligt våra hjärtan.
Den första var 
Nästa uppehåll blev 
Desto varmare var det inne på 
Längre upp i ”huset” fanns både land- och luftlevande varelser. Många rörde sig faktiskt fritt i rummen, så det gällde att se upp när man öppnade och stängde dörrar – och givetvis när man stegade fram.
I andra fall gick djuren att se mycket bättre. De var också mer framfusiga. Denna lilla apa (någon form av markatta?) använde vår barnvagn som klätterredskap på vägen från ena sidan rummet till den andra.
Men hon får annat att tugga på av oss ändå. Hon är alltid med vid matbordet när vi äter vår mat (särskilt om måltiderna sammanfaller i tid), så hon skulle bli ganska rastlös och avundsjuk om hon inte fick något själv att tugga på.
Sovrutinerna är ganska fasta och bra också. Jag kan inte minnas när vi senast var tvungna att ta upp henne på natten för att byta blöja.
På bilden ovan försöker hon klara av hörseltestet på sitt eget sätt, med händerna. Hon kanske ville lära sig teckenspråk i stället?
I övrigt skulle man även se om hon kunde följa saker med blicken och sitta upp själv. Inga problem där, förutom att hon var så trött mot slutet att hon bara stirrade framför sig. Hon somnade strax efter besöket.
Hon växer väldigt snabbt, den lilla björnungen.
Den här dagen fick vi därför göra en liten utrensning bland hennes kläder. Under överinseende av familjekatten, som alltid är på jakt efter nya utrymmen att nosa sig in i.
Själva gallringen gjordes av mamma Emelie, som har en gudalik förmåga att kunna packa både väskor och lådor mer än vad man trodde var fysiskt möjligt.